Kenneth Glad
Lyssnare känner ibland igen en musikalisk form utan att minnas var de först hörde den. En forskare har kartlagt en sådan tonföljd i låtar från olika epoker och genrer.
I C-dur utgör tonerna F, B, E och A grunden för det som den danske musikvetaren Carl Emil Martin kallar ”Gen Alpha-melodin”. Tonföljden fungerar som ett igenkännbart melodiskt skelett som kan omformas på många olika sätt, samtidigt som den behåller samma underliggande rörelse.
– Det som utgör Gen Alpha-melodin är alltså att dessa fyra toner är melodins pelare, sade Martin till NPR.
Andra toner kan läggas till mellan eller runt dem, men de fyra centrala tonerna hamnar ofta på betonade taktslag eller i slutet av en melodisk fras. Den placeringen ger dem större tyngd och hjälper lyssnaren att uppfatta samma grundläggande melodiska kontur, även när den omgivande musiken förändras avsevärt.
Skillnader i rytm, tempo, harmonik, instrumentering och sångstil kan göra att låtar som bygger på samma struktur till en början låter helt olika. Den gemensamma uppbyggnaden blir ofta tydlig först när flera exempel spelas efter varandra.
Varför tonföljden ständigt återkommer
Martin berättade för DR att mönstret passar naturligt till flera ackordföljder som ofta används inom populärmusiken.
Han menar därför att musiker som arbetar oberoende av varandra kan komma fram till liknande resultat när de experimenterar med välbekanta harmonier på piano, gitarr eller dator. En melodi kan kännas omedelbart övertygande eftersom den följer den inre logiken i ackorden under den, även om låtskrivaren inte medvetet har lånat något.
Det musikaliska minnet kan också påverka processen. Låtskrivare tar genom åren in otaliga melodier, och fragment av dessa kan senare dyka upp igen utan att ursprunget medvetet känns igen. Enligt Martin är gränsen mellan slump och omedveten erinran därför inte alltid lätt att dra.
Han stötte själv på detta under arbetets gång. Under undersökningen insåg Martin att en melodi han hade skrivit till sitt band följde samma kontur. Det som tidigare hade framstått som en helt originell idé visade sig plötsligt ingå i ett betydligt större musikaliskt mönster.
Enligt DR identifierade han minst 75 låtar som ligger mycket nära tonföljden och omkring 200 som innehåller variationer av den. Dessa friare exempel kan ändra rytmen, lägga till förbindande toner, förändra den omgivande harmoniken eller flytta betoningen, samtidigt som den grundläggande melodiska riktningen bevaras.
Från The Beatles till modern pop
Martin började undersöka mönstret efter att ha hört ”APT.” av Rosé och Bruno Mars. Melodin påminde honom om Madison Beers ”Reckless” och The Strokes ”Ode to the Mets”, vilket fick honom att jämföra låtarna närmare och leta efter fler inspelningar som bygger på en liknande tonföljd.
Det som började som en personlig iakttagelse utvecklades gradvis till en betydligt större samling. Martin samlade exempel från olika länder, genrer och årtionden och presenterade därefter sina slutsatser i en YouTube-video där han förklarar hur den återkommande fyrtonsstrukturen fungerar.
Enligt DR är Anastacias hit ”Left Outside Alone” från 2004 den tidigaste moderna popinspelning som Martin klassificerar som en nära träff. Hans efterforskningar sträckte sig dock ännu längre tillbaka, till The Beatles ”It’s Only Love”, som han skämtsamt presenterade i sin video som ett verk av ett obskyrt band som förmodligen inte hade haft något större inflytande på någon.
För Martin försvagar dessa äldre inspelningar teorin om att någon samtida låtskrivare skulle ha skapat mönstret. Han menar att fyrtonsföljden har cirkulerat alltför länge och i alltför många musikaliska sammanhang för att trovärdigt kunna tillskrivas en enskild modern artist eller kompositör.
Hans resonemang gäller endast den underliggande melodiska strukturen. Det ifrågasätter inte upphovsrätten till kompletta låtar, texter, arrangemang, framföranden eller enskilda inspelningar, som alla innehåller många andra kreativa inslag.
Den växande listan med exempel har inte fått Martin att tröttna på tonföljden. Tvärtom verkar varje ny upptäckt förstärka hans fascination för hur samma lilla musikaliska idé kan få en helt annan karaktär i en ny låt.
– Varje gång jag hör ett nytt exempel blir jag superexalterad.
Källor: DR, NPR, Carl Emil Martins YouTube-video
