Kenneth Glad
Det är lätt att tro att allierade alltid hittar sätt att hålla kontakten. När relationerna försämras på ena sidan av Atlanten kan det kännas naturligt att vända blicken åt andra hållet. Men att förändra ett helt lands politiska inriktning är aldrig så enkelt som det ser ut på papperet.
Kanada och Europa befinner sig just nu i en politisk smekmånad. Under ett toppmöte i Montréal lanserade högt uppsatta europeiska företrädare idén om ett associerat medlemskap för Kanada.
I ett gemensamt uttalande efterlyste Kanadas premiärminister Mark Carney, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Europeiska rådets ordförande António Costa en ”allt närmare association”. Det ska leda till ”ett mer aktivt partnerskap inom utrikes- och säkerhetspolitiken”, enligt The Conversation.
Kulturen följer redan politikens spår. Kanada meddelade i juli att landet ska delta i Eurovision Song Contest och därmed blir den första nykomlingen sedan Australien anslöt sig 2015.
Tidpunkten kunde knappast vara bättre för en musikalisk debut. Eftersom tv-tittare ofta röstar utifrån geopolitiska sympatier kan Kanada mycket väl dra nytta av de varmare relationerna och nå ända till prispallen.
Ett välbekant mönster
Det är dock inte första gången Kanada närmar sig Europa. Historien visar att storslagna löften ofta inte infrias när Ottawa försöker stärka banden över Atlanten.
Redan 1959 oroade sig premiärminister John Diefenbaker för att förlora den amerikanska marknaden för uran. Han sökte nya köpare och slöt ett kärnenergiavtal med Europa, men hård amerikansk konkurrens trängde snart undan Kanada.
På 1970-talet upprepade sig mönstret. Sedan president Richard Nixon infört oväntade importtullar försökte Pierre Trudeau skapa en handelspolitisk motvikt på andra sidan Atlanten. Europeiska ledare var intresserade av kanadensisk energi, men det samarbetsavtal som följde levde aldrig upp till de ursprungliga förväntningarna.
I stället för att frigöra sig från USA vände sig Kanada åter söderut. På 1980-talet undertecknade landet ett omfattande frihandelsavtal med USA.
Vägen framåt
Nu ökar trycket på nytt. Utan tillgång till ryska leveranser och med ambitiösa klimatmål att uppfylla har Europa ett stort behov av kanadensisk olja, gas och uran. När fossila bränslen används som geopolitiska påtryckningsmedel försöker västvärldens ledare bygga om sårbara leveranskedjor innan nästa energikris slår till.
Kanada framstår som en självklar alternativ leverantör, med stora och stabila tillgångar som europeiska fabriker och elnät kan förlita sig på. För att transportera resurserna över Atlanten krävs dock omfattande investeringar i infrastruktur, betydande kapital och en gemensam långsiktig strategi som sträcker sig bortom den nuvarande valperioden.
Vänliga sånger och varma tal vid toppmöten kan inge hopp. Men om de senaste sjuttio åren har visat något, är det att varaktig transatlantisk integration kräver betydligt mer än gemensamma värderingar.
När den akuta geopolitiska oron lägger sig måste de ekonomiska kalkylerna fortfarande gå ihop. Då riskerar högtflygande diplomatiska löften att falla på geografiska avstånd och inrikespolitiska hänsyn.
