Startsida Politik Vreden mot grön politik kokar bland högerpopulister – men klimatförnekelse...

Vreden mot grön politik kokar bland högerpopulister – men klimatförnekelse är inte hela förklaringen

Anti wind turbine sign
James Emmans, CC BY-SA 2.0, via Wikimedia Commons

När bränslepriserna stiger eller nya miljöregler införs blossar debatten om klimatpolitiken snabbt upp. Många antar att konflikterna enbart handlar om huruvida planeten blir varmare. Men enligt forskare och kommentatorer finns det djupare orsaker bakom motreaktionerna.

En vanlig uppfattning är att högerorienterade väljare motsätter sig miljöpolitik eftersom de förkastar klimatforskningen. Men forskning från fyra länder tyder på att motiven är betydligt mer komplicerade.

Bland högerpopulistiska väljare är motståndet mot klimatpolitiken den näst viktigaste politiska frågan, efter invandring, rapporterar Science Norway. Håkon Sælen, forskare vid det norska klimatforskningsinstitutet CICERO, har undersökt enkätdata från Norge, USA, Tyskland och Australien för att förstå vad som driver motståndet. Hans resultat tyder på att förnekande av klimatvetenskapen inte nödvändigtvis är den främsta drivkraften.

Resultaten presenterades i maj 2025 men hade då ännu inte publicerats i någon vetenskaplig tidskrift. De tydde på att inställningen till klimatpolitiken var viktigare för dessa väljare än deras åsikter om brottslighet, jämställdhet eller ekonomi. Sælen fann att många uppfattade grön politik som något som påtvingades dem av avlägsna politiker, byråkrater, journalister och akademiker.

Vid ett evenemang i maj 2025 förklarade han att internationella avtal som Parisavtalet kan uppfattas som hot mot den nationella suveräniteten. Eftersom några av klimatförändringarnas värsta konsekvenser märks i det globala syd kan vissa nationalistiska väljare anse att internationella klimatåtgärder saknar relevans för deras egna länder.

Lokala konflikter kan spä på missnöjet ytterligare. Forskare vid Center for Research on Extremism har påpekat att partier som tyska Alternative für Deutschland och franska Rassemblement National har mobiliserat motstånd mot vindkraftverk. Partierna framställer dem som fula inslag som förstör landskapet och hotar fågellivet. Därmed spelar de på känslan hos delar av landsbygdsbefolkningen att deras åsikter ignoreras.

Ego och pengar

Vissa kommentatorer på nätet erbjuder en mer personlig förklaring. I en video hävdar den politiska kommentatorn Keegan Tatum att högerorienterade medier och oljebolag framställer miljöengagemang som ”feminint och homosexuellt”. Enligt honom gör det likgiltighet inför miljöskydd till en form av ”könsbekräftande beteende” för vissa konservativa män. Han menar också att förstörelse av naturen kan få vissa människor att känna sig ”indirekt dominanta”.

Tatum pekar även på vad han kallar ett ”nollsummetänkande” som går längre än ren girighet. Med ett sådant synsätt uppfattas varje dollar som läggs på miljöskydd som pengar som tas direkt från vanliga familjer. Han hävdar också att ett erkännande av klimatförändringarna kan innebära att man måste ta ansvar för den skada som framtida generationer kommer att drabbas av. ”Om du är en självisk fegis är förnekelse väldigt lätt”, sade han.

Ekonomisk oro är en annan viktig faktor, konstaterar Science Norway. I industrisamhällen i USA och Polen kan nedläggningar av kolgruvor innebära att arbetare förlorar sina fasta inkomster och hamnar i allvarliga ekonomiska svårigheter.

För människor som redan kämpar ekonomiskt kan koldioxidskatter upplevas som ytterligare ett straff. Forskare vid Center for Research on Extremism har varnat för att högerpopulistiska partier i allt högre grad kan komma att mobilisera väljare kring energipriser och koldioxidskatter.

Högern är långt ifrån enig

Men alla högerledare väljer inte samma väg när de väl kommer till makten. I en artikel för ENSURED lyfter Nina Hall, docent vid Johns Hopkins-universitetet, fram betydande skillnader i hur högerregeringar förhåller sig till internationellt klimatsamarbete.

President Donald Trump försökte dra USA ur Parisavtalet under båda sina mandatperioder. Hans administration stoppade också USA finansiering av sekretariatet för FN ramkonvention om klimatförändringar. I ett tal inför FN 2025 kallade han klimatförändringarna för ”den största bluff som någonsin begåtts mot världen”.

Italiens premiärminister Giorgia Meloni har däremot uttryckt stöd för Parisavtalets mål. Vid klimattoppmötet COP28 år 2023 utlovade hon 100 miljoner euro till en fond som hjälper utsatta länder att hantera klimatrelaterade förluster och skador. Pengarna hade dock ännu inte betalats ut i januari 2026. I ett tal inför FN 2025 sade hon att hennes strategi ”inte handlade om att förneka klimatförändringarna”, utan betonade teknisk flexibilitet och gradvisa reformer.

Även andra högerpartier har valt olika vägar. Indiens premiärminister Narendra Modi lanserade International Solar Alliance 2015, samtidigt som han stödde en utbyggnad av kolkraften. Ungerns Fidesz och Polens parti Lag och rättvisa har också uttryckt stöd för klimatåtgärder, trots varierande resultat inom miljöpolitiken.

Historien rymmer dessutom fler exempel på konservativa politiker som har förespråkat miljöskydd, framhåller Hall. Den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher stödde tillkomsten av FN ramkonvention om klimatförändringar och grundade Storbritanniens Met Office Hadley Centre för klimatforskning.

För vissa högerpopulistiska väljare verkar motståndet mot klimatpolitiken alltså drivas minst lika mycket av misstro mot globala eliter som av tvivel på klimatforskningen. Att förstå dessa olika drivkrafter kan bli avgörande för det internationella klimatsamarbetets framtid.

Ads by MGDK