Mimmo Wiestål Fischetti
Efter tio års utveckling har RoboBee äntligen lärt sig att landa – tack vare en oväntad förebild: harkranken. Nu hoppas forskare att tekniken ska bana väg för nya robotlösningar i naturens tjänst.
Ett bi mindre än ett gem – med stora utmaningar
Att landa ett flygplan är svårt. Men att landa ett robotbi som väger mindre än ett gem och flaxar 170 gånger i sekunden? Det är ännu klurigare.
Efter ett decennium av misslyckade landningsförsök och vingbrott har forskarna bakom RoboBee nu hittat lösningen – genom att studera harkrankens unika benstruktur.
– Vi inspirerades av hur insekter kraschar mjukt i naturen, säger Patrick Hyun, robotforskare vid Purdue University.
Naturens egen stötdämpare
Nyckeln visade sig ligga i harkrankens böjliga ben. RoboBee har nu försetts med fjädrande ben som tar upp stöten vid landning – på samma sätt som riktiga insekter gör när de landar på en blomma, skriver SVT Nyheter.
– Vi saktar ner roboten strax innan markkontakt. Sedan tar benen emot den sista energin, förklarar Hyun.
Resultatet? Färre kraschade prototyper och en ny nivå av kontroll.
Små robotar med stora uppgifter
RoboBee är en del av en större vision: att använda svärmar av mikrorobotar för uppdrag som övervakning, räddning eller till och med artificiell pollinering.
Fenomenet kallas biomimetik – att kopiera naturens smarta lösningar.
– Evolutionen har redan visat vad som fungerar, säger Edwin Jager, professor i tillämpad fysik vid Linköpings universitet.
Fler robotbin – olika vägar
RoboBee är inte ensam. På MIT har forskare utvecklat ett bi med fyra vingar för stabilare flygning. RoboBee däremot satsar på minimalism: två vingar, ultralätt konstruktion och rörelsemönster så nära ett riktigt bi som möjligt.
Men det finns en hake: RoboBee är fortfarande beroende av extern strömförsörjning.
– Att göra roboten helt självständig är nästa stora utmaning, säger Hyun.
Kan få oväntade användningsområden
Den nya tekniken har potential långt utanför binas värld.
– Vi ser möjligheter inom hantering av känsliga material, som celler eller biologisk vävnad, säger Jager.
Forskningen leder ofta till resultat man inte hade förväntat sig – och just det, menar han, är det som gör den så spännande.
Pollineringskrisen – binas roll i ekosystemet
Samtidigt som forskare utvecklar robotbin, minskar antalet riktiga pollinatörer kraftigt i Sverige. En tredjedel av våra vilda bin är hotade.
Förlusten av blomrika miljöer, ökad användning av bekämpningsmedel och klimatförändringar gör det allt svårare för insekterna att överleva.
Utan bin och humlor hotas både skördar och den biologiska mångfalden.
Men hopp finns. Genom att skapa fler blomrika marker, skydda naturbetesmarker och minska kemikalieanvändningen kan vi hjälpa våra pollinatörer tillbaka.