När klimatförändringarna når omloppsbanan: Hur uppvärmningen förvärrar rymdskrotet

Tunnare luft, trängre himmel

När klimatförändringarna når omloppsbanan

Klimatförändringar förknippas oftast med värmeböljor, stormar och smältande is – men deras effekter stannar inte vid jordens yta. Högt ovanför våra huvuden kretsar tusentals satelliter i känsliga och alltmer trånga omloppsbanor.

När mänskligheten blir allt mer beroende av rymden för kommunikation, navigation och jordobservation kan varje förändring i den övre atmosfären påverka hur säkra dessa banor är.

Nu varnar forskare för att våra utsläpp av växthusgaser i tysthet kan göra problemet med rymdskrot ännu värre.

Tunnare luft, växande risk

Enligt Space.com visar ny forskning att ökande halter av växthusgaser tunnar ut den övre atmosfären och minskar dess täthet.

Under normala förhållanden skapar detta tunna luftlager ett svagt men viktigt motstånd på satelliter och rymdskrot, vilket långsamt drar ner inaktiva farkoster och fragment så att de brinner upp i atmosfären.

När klimatförändringarna förändrar atmosfären försvagas detta motstånd. Det betyder att gamla satelliter och skräp stannar kvar längre i omloppsbana, och de lägre delarna av rymden blir alltmer fyllda av okontrollerade objekt.

MIT:s varning om omloppskapacitet

Som Space.com rapporterar har ett team av rymdingenjörer vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) modellerat hur det minskade luftmotståndet kommer att påverka låg omloppsbana under de kommande decennierna.

Deras resultat tyder på att vissa omloppsregioner vid slutet av detta sekel bara kommer att kunna hysa omkring 66 % av de satelliter som kan finnas där i dag – på grund av den ökande risken för kollisioner med rymdskrot.

Detta sker samtidigt som så kallade megakonstellationer, som SpaceX:s Starlink och Amazons Project Kuiper, planerar att lägga till tiotusentals satelliter, vilket pressar rymdtrafiken mot sin gräns.

Klimat, trängsel och kollisionkedjor

Space.com noterar att MIT-teamet fann att vissa höjdskikt redan ligger nära sina säkra gränser, vilket ökar risken för så kallade kollisionskaskader – där en enda kollision skapar fragment som utlöser fler sammanstötningar.

Medförfattaren Richard Linares betonade att ”vårt beteende med växthusgaser här på jorden under de senaste hundra åren påverkar hur vi driver satelliter under de kommande hundra åren.”

Huvudförfattaren William Parker beskrev den övre atmosfären som i ett ”skört tillstånd”, just när satellituppskjutningarna accelererar.

Studien drar slutsatsen att om utsläppen inte minskas och omlopps­trafiken inte hanteras noggrant kan lokala skräpkriser bli en vanlig del av rymdmiljön nära jorden.

Vad vi har lärt oss

Denna forskning kopplar samman två kriser som ofta ses som separata: klimatförändringar och rymdskrot. Samma gaser som värmer vår planet tunnar också ut den övre atmosfären, vilket gör att rymdskrot stannar kvar längre och ökar risken för kollisioner.

Samtidigt som vi är mer beroende än någonsin av satellitinfrastruktur, försvagas den naturliga ”självstädningsmekanismen” i omloppsbanan. Framtidens säkra rymdfart beror nu både på att begränsa antalet satelliter vi skickar upp och att minska de växthusgaser vi släpper ut.

En planet, en himmel

Studien påminner oss om att jorden och rymden inte är separata världar. Det vi gör i våra kraftverk, städer och industrier förändrar luften vid rymdens kant – och påverkar hur säkert vi kan utforska och använda omloppsmiljön.

Att skydda himlen ovanför oss innebär att värna klimatet under oss. Om vi vill att rymden ska förbli öppen för vetenskap, kommunikation och upptäckter måste vi betrakta både jordens atmosfär och dess omloppsbanor som gemensamma, begränsade resurser – och agera därefter.