Mimmo Wiestål Fischetti
Rysslands ökade hybridhot får Europa att överväga motangrepp – från offensiva cyberoperationer till plötsliga Nato-övningar. Flera länder diskuterar nu åtgärder som för bara några år sedan hade setts som för riskabla, enligt europeiska diplomater och regeringskällor.
Bakgrunden är en våg av sabotage, drönarincidenter och desinformation som enligt EU och en rad medlemsländer bär ryska fingeravtryck, skriver consilium.europa.eu.
Europa pratar alltmer om att slå tillbaka
I takt med att ryska drönare och misstänkta agentnätverk kopplas till incidenter i Nato- och EU-länder växer kraven på en mer aktiv linje. Den lettiska utrikesministern Baiba Braže beskriver läget som ett ständigt test från Moskva.
“The Russians are constantly testing the limits — what is the response, how far can we go?” säger hon i en intervju med Politico och fortsätter: “And it’s not talking that sends a signal — it’s doing.”
Diskussionerna handlar om att gå från enbart försvar till att även kunna svara med egna verktyg. Det rör sig bland annat om gemensamma offensiva cyberinsatser och snabbare, samordnad offentlig utpekning av Ryssland när hybrida attacker inträffar.
Sabotage och drönare pressar fram en ny ton
Hybridattackerna är inte nya, men omfattningen beskrivs som historiskt hög. Tankesmedjan GLOBSEC och ICCT har kartlagt över 110 sabotageförsök och attacker i Europa med bekräftade kopplingar till ryska intressen, särskilt i Polen och Frankrike, enligt sajten english.radio.cz.
Exempel som lyfts fram i flera länder är GPS-störningar, intrång med flyg och fartyg, samt drönare som dykt upp vid flygplatser och militära anläggningar. I Polen sprängdes nyligen en järnvägslänk som används för transporter kopplade till stödet till Ukraina. Polens premiärminister Donald Tusk kallade det “state terrorism” och regeringen har svarat med att sätta in upp till 10 000 soldater för att skydda kritisk infrastruktur, skriver Reuters.
Nato väger avskräckning mot eskalationsrisk
Europa vill inte dras in i ett öppet krig med en kärnvapenmakt. Därför är frågan hur man avskräcker utan att passera ryska “röda linjer”. Samtidigt växer frustrationen över att provokationerna fortsätter.
Tysklands försvarsstatssekreterare Florian Hahn har nyligen argumenterat för att alliansen måste fundera över hur länge den ska tolerera dagens nivå av hybridkrigföring, och om man bör agera mer aktivt.
I Nato pågår en intern dragkamp. Alliansen är formellt defensiv och flera företrädare är skeptiska till offensiva steg. I stället diskuteras tydligare styrkedemonstrationer: snabba besked om vem som ligger bakom en attack och “no-notice”-övningar nära ryska gränsen för att visa beredskap och enighet.
Cyberverktyg och informationskrig på bordet
Flera europeiska säkerhetstjänster har redan mandat för offensiva cyberoperationer, och länder som Danmark och Tjeckien nämns som exempel på stater där sådana verktyg är möjliga inom lagens ramar. Ett spår i diskussionen är att angripa system som är viktiga för Rysslands krigsproduktion och logistik – men med hög grad av förnekbarhet för att minska eskalationsrisken, enligt Politico.
Parallellt vill EU-länderna bli bättre på att möta rysk desinformation. Problemet är att det ryska informationslandskapet är svårt att nå, vilket gör samarbete mellan underrättelsetjänster och allierade extra viktigt.
Moskva reagerar med hot
Ryssland har svarat med hård retorik. Dmitrij Medvedev, vice ordförande i det ryska säkerhetsrådet, har i höst varnat Europa för att trappa upp.
Europeiska regeringar tolkar uttalandena som ett försök att skrämma bort länder från att agera mer offensivt. Samtidigt pekar flera försvarstoppar på att passivitet kan vara farligare än ett kontrollerat mottryck. Sveriges överbefälhavare Michael Claesson sammanfattar linjen så här i Politico: “We need to be firm.”
Ett skifte som kan forma nästa fas i kriget
Det som nu sker är i praktiken en strategisk kursändring. Europa går från att främst bygga skydd till att på allvar planera hur man kan svara på ryska hybridattacker – med cyber, informationsoperationer och militära markeringar.
Om planerna blir verklighet återstår att se. Men bara att de diskuteras öppet visar hur långt utvecklingen har gått efter tre år av krig i Ukraina och ett allt mer aggressivt ryskt tryck mot Nato-länderna.
