Mimmo Wiestål Fischetti
Det finns barn i Sverige som bär ett hemligt sår: en mamma, pappa eller ett syskon som sitter frihetsberövad. De syns sällan i statistiken – och ännu mer sällan i samtalet. Men de blir fler när fängelserna fylls. Tolvåriga ”Alicia” är en av dem. Hon säger att hon blivit mer känslig av allt som hänt. Och att hon helst inte pratar om det alls.
– Jag berättade för en kompis: min pappa sitter i fängelse, men jag vill inte att du ska säga det till nån. Då kanske folk använder det emot mig, säger hon, skriver TV4 Nyheterna.
Ett liv i skuggan av någon annans brott
När ”Alicia” berättar, blir rösten tunnare. Orden kommer försiktigt, som om de kan göra skada. Hon beskriver en vardag där hon själv försökt hålla ihop, men där hon samtidigt burit på en rädsla: att någon ska få reda på sanningen och använda den som vapen.
Hon möter oss tillsammans med sin mamma på en stödverksamhet för barn med en nära anhörig ”på insidan”. Här väljer hon själv vilket namn som ska stå i publiceringen – och landar till slut i Alicia, skriver TV4.
Det är en plats där barnen får andas. Där de kan leka, prata, äta en lagad måltid och vara med andra som förstår – utan att någon behöver förklara allt från början.
Stödverksamheten märker trycket – särskilt på mat
Hos barnrättsorganisationen BUFFF ser man tydliga tecken på att behoven ökar. Inte bara känslomässigt – utan också praktiskt.
– Vi ger både praktiskt och emotionellt stöd, men det vi sett det senaste året är ett ökat tryck på att få mat, säger Selene Cortes, generalsekreterare på BUFFF.
Organisationen möter barn som drar sig undan, som får ont i magen inför besök, som känner skuld fast de inte gjort något. Och de möter föräldrar på utsidan som kämpar med ekonomin, logistiken och skammen.
”Vi vet inte ens hur många barn som drabbas”
Det mest slående är att ingen egentligen kan säga exakt hur många barn det handlar om. BUFFF beskriver uppskattningen som osäker – men tydlig nog för att visa att gruppen är stor.
I dag bedöms ungefär 30 000 barn i Sverige ha en förälder som sitter i häkte eller fängelse, enligt BUFFF – en siffra som organisationen själva kallar låg och delvis föråldrad, eftersom utvecklingen pekar uppåt. Det framgår av BUFFF:s debattartikel och underlag.
– Man planerar att tredubbla antalet fängelseplatser i Sverige och då kommer vår målgrupp bli lika mycket större. Men vi vet inte exakt hur många de är, vilka de är eller var de befinner sig – och det är ett jätteproblem, säger Selene Cortes.
Besöken blir svårare när lokalerna blir celler
För många barn handlar relationen till den frihetsberövade föräldern om en enda sak: att få träffas.
Men i takt med att Kriminalvården pressas av överbeläggning har det blivit svårare att få besökstider. På flera håll har besöksrum byggts om till celler – något som även uppmärksammats i medier. SVT har tidigare rapporterat om hur besöksrum tvingats bli fängelseceller när platserna inte räcker.
”Alicia” minns sina besök som både nervösa och röriga.
– Jag tyckte det var läskigt att hälsa på pappa i fängelse. Det var så mycket folk. Jag frågade alltid pappa vad de hade gjort som satt där men han visste inte, berättar hon.
Kriminalvården: Barn ska prioriteras i nya systemet
Kriminalvården säger att man ser problemet. I dag är det ofta ”först till kvarn” som gäller vid bokning av besök – något som gör att barn kan få vänta länge på tider trots att de har rätt till kontakt med en frihetsberövad förälder.
– Vi har ett ökat antal intagna och färre besöksrum. Där behöver vi arbeta mer smart, säger Therese Wicklund, barnrättsexpert på Kriminalvården.
Myndigheten arbetar nu med ett nytt bokningssystem där barn ska prioriteras. Det ligger också i linje med barnrättsperspektivet som flera myndigheter pekat på: JO har slagit fast att Kriminalvårdens besökstider måste vara anpassade för barn, annars riskerar barns rätt till kontakt att urholkas. Det framgår av JO:s beslut.
”Jag vill inte släppa taget”
För ”Alicia” är fängelsetiden över – hennes pappa har kommit hem. Men hon vill ändå fortsätta komma till verksamheten. Det är inte bara en plats för kris, säger hon, utan en plats där hon slipper känna sig ensam.
– Jag tycker det är viktigt. Då är jag inte det enda barnet som har gått igenom samma sak. Så jag vill inte släppa taget.
Och kanske är det just där berättelsen landar: i ett barns behov av att få vara ett barn – utan att bära vuxenvärldens konsekvenser helt själv.
