Har smartphones gjort det svårare eller lättare för auktoritära regimer?

Smartphonernas framväxt har förändrat relationen mellan medborgare och makt i grunden och skapat nya möjligheter för både motstånd och repression.

För auktoritära regimer har enheten i nästan varje ficka visat sig vara ett tveeggat svärd: den kan förstärka missnöje i en tidigare aldrig skådad hastighet, men också fungera som ett kraftfullt verktyg för övervakning, kontroll och narrativ styrning.

Huruvida smartphones har gjort förtryck svårare eller enklare beror mindre på tekniken i sig och mer på hur regimer anpassar sig till den.

Kollektiv handling i våra fickor

På motståndets sida har smartphones utan tvekan sänkt trösklarna för kollektiv handling. De möjliggör snabb kommunikation, samordning och dokumentation.

Demonstranter kan organisera blixtprotester via krypterade meddelandeappar, dela liveuppdateringar om polisrörelser och mobilisera internationell uppmärksamhet inom loppet av minuter.

Bilder och videor som spelats in med smartphones har avslöjat övergrepp som tidigare hade förblivit dolda, från polisbrutalitet till valfusk.

Ett av de senaste exemplen är hur den iranska regimen har stängt ned internet till följd av massprotester, samtidigt som bilder på påstått dödade demonstranter och våldsamma tillslag har smugglats ut och nu cirkulerar på nätet.

Enligt en rapport från International Press Institute från 2011 spelade smartphones en viktig roll under den arabiska våren genom att forma den globala medvetenheten och upprätthålla den inhemska moralen. Förmågan att vittna har blivit en form av makt i sig.

Inget monopol på sanningen längre

Smartphones försvagar också statliga informationsmonopol. Även i hårt censurerade miljöer hittar medborgare ofta sätt att få tillgång till utländska nyheter, sprida alternativa narrativ eller använda humor och kodat språkbruk för att kringgå filter.

Den stora mängden användargenererat innehåll kan överbelasta traditionella censurmetoder och tvinga regimer in i en reaktiv position. I detta avseende har smartphones gjort öppet förtryck mer synligt och politiskt kostsamt, särskilt för regeringar som söker legitimitet på den globala arenan.

I flera fall har videor som delats av ryska medborgare i sociala medier motsagt officiella versioner av händelser under kriget i Ukraina.

Ett verktyg för massövervakning

Samtidigt har auktoritära regimer lärt sig snabbt. Långt ifrån att vara passiva offer för teknologisk förändring har många integrerat smartphones i sofistikerade kontrollsystem.

Under åren har övervakningskapaciteten expanderat dramatiskt. Smartphones genererar enorma mängder data – platsinformation, kontakter, meddelanden, biometriska identifierare – som kan samlas in direkt eller indirekt.

Genom obligatoriska appar, samarbete med teleoperatörer eller utnyttjande av säkerhetsbrister kan stater spåra individer i realtid och kartlägga hela sociala nätverk. Det som tidigare krävde informatörer och fysisk övervakning kan nu automatiseras och skalas upp.

Nedstängningar, troll och appbutiker

Kontrollen över det digitala ekosystemet har också blivit en central strategi. Appbutiker, operativsystem och nätverksinfrastruktur är flaskhalsar som stater kan reglera eller använda som vapen.

Internetnedstängningar, hastighetsbegränsningar och plattformsförbud är trubbiga men effektiva verktyg för att störa mobilisering vid kritiska tillfällen.

Mer subtilt använder regimer arméer av nätkommentatorer, botar och influencers för att översvämma sociala medier med propaganda, skapa förvirring eller misskreditera oppositionsfigurer.

I sådana miljöer sprider smartphones information snabbt, men inte nödvändigtvis sanning.

När rädsla blir kontroll

Den psykologiska kontrollen har också fördjupats. Den ständiga uppkopplingen gör det möjligt för regimer att nå medborgare direkt med varningar, patriotiskt innehåll eller underförstådda hot. Vetskapen – eller misstanken – om att den egna mobilen kan vara övervakad kan främja självcensur.

När repression är riktad och datadriven, snarare än urskillningslös, kan den vara mer effektiv och mindre benägen att utlösa en bred motreaktion. I detta sammanhang blir smartphones inte bara verktyg för övervakning, utan även för beteendestyrning.

Balansen mellan egenmakt och kontroll påverkas ytterligare av ojämlikhet i digital kompetens och tillgång.

Tekniskt kunniga aktivister kan använda kryptering, engångstelefoner eller offlinebaserade samordningsmetoder, men stora delar av befolkningen kan inte det.

Auktoritära stater utnyttjar ofta denna klyfta genom att tillåta begränsad digital frihet samtidigt som de selektivt bestraffar uppmärksammade fall för att avskräcka bredare motstånd. Den synlighet som smartphones ger kan därmed bli en belastning för demonstranter, eftersom identifiering och repressalier underlättas efter att protesterna ebbat ut.

Så, finns det ett svar på frågan?

I slutändan har smartphones inte gjort förtryck entydigt svårare eller enklare; de har gjort det mer komplext.

De påskyndar cykeln av utmaning och respons, innovation och motinnovation. I regimer som saknar teknisk kapacitet eller legitimitet kan smartphones tippa balansen till förmån för folklig mobilisering.

I regimer som däremot investerar tungt i digital kontroll och är villiga att anpassa sig kan samma enheter befästa makten djupare än tidigare.

För medborgare förblir smartphonen ett kraftfullt men riskfyllt verktyg. För auktoritära regimer är den inte längre ett yttre hot som ska blockeras, utan ett internt system som måste behärskas.

Kampen om kontroll, synlighet och sanning utspelar sig i dag inte bara på gator och i institutioner, utan på de skärmar som människor bär med sig varje dag.

Källor: Smartphones in the Arab Spring (2011), Yale Review of International Studies; The Tahrir Institute for Middle East Policy; analyser av digitala övervakningsmetoder publicerade på CambridgeAnalytica.org; BBC