Kenneth Glad
Politiska rivaliteter brukar ofta blekna när valen är över och ledarna går vidare. Relationen mellan Donald Trump och Barack Obama har följt en annan väg och sträckt sig över mer än ett decennium av amerikanskt politiskt liv.
Under många år har Barack Obama haft en unik plats i Donald Trumps politiska retorik.
Långt efter att Obama lämnat Vita huset har Trump fortsatt att dra in honom i debatter om utredningar, utrikespolitik, val och landets utveckling.
Mönstret har uppmärksammats av många nyhetsorganisationer genom åren, däribland Politico, The Guardian, Los Angeles Times och The New York Times, som alla har dokumenterat Trumps återkommande hänvisningar till sin föregångare under flera skeden av hans politiska karriär.
Att attackerna har fortsatt så länge har fått politiska analytiker, tidigare tjänstemän och kommentatorer att ställa samma fråga: Varför fortsätter Obama att spela en så central roll i Trumps offentliga budskap?
Trump ifrågasatte först Obamas ställning
Relationen mellan de två männen var konfliktfylld långt innan Trump gick in i politiken.
Som The Guardian och Los Angeles Times rapporterat blev Trump en av de mest framträdande förespråkarna för det falska påståendet att Obama inte var född i USA. Konspirationsteorin, känd som ”birtherism”, bidrog till att göra Trump till en framträdande figur inom konservativa politiska kretsar under Obamas presidentskap.
I flera år ifrågasatte Trump offentligt Obamas medborgarskap trots att det saknades bevis som stödde påståendet.
Frågan kulminerade i ett mycket uppmärksammat ögonblick vid White House Correspondents’ Dinner 2011.
Obama använde en del av sitt tal till att håna Trumps roll i spridningen av konspirationsteorin.
”Ingen är stoltare över att kunna lägga frågan om födelseattesten till handlingarna än ’The Donald’”, sade Obama.
Han tillade senare:
”Och det här är den typen av beslut som håller mig vaken om nätterna.”
Publiken svarade med skratt medan Trump satt kvar i salen.
Med tiden har middagen blivit ett av de mest omtalade kapitlen i historien om deras rivalitet. Kommentatorer och politiska observatörer har gång på gång hänvisat till händelsen när de försökt förstå den fientlighet Trump visat mot Obama under åren som följde.
Även om det är omöjligt att avgöra exakt hur stor påverkan middagen hade på Trump personligen blev den en bestående referenspunkt i diskussionerna om relationen mellan de två männen.
Avlyssningsanklagelser fördjupade konflikten
Efter att Trump flyttat in i Vita huset 2017 förblev Obama ett återkommande mål.
Samma år anklagade Trump sin föregångare för att ha beordrat övervakning av honom under presidentkampanjen.
Enligt Politico avfärdade Obamas talesperson Kevin Lewis anklagelsen utan omsvep.
”En grundläggande regel inom Obamaadministrationen var att ingen tjänsteman i Vita huset någonsin lade sig i någon oberoende utredning som leddes av justitiedepartementet”, sade Lewis.
Han tillade:
”Alla påståenden om motsatsen är helt enkelt falska.”
Den tidigare Obama-rådgivaren Ben Rhodes svarade också. Efter att Trump antytt att jurister skulle kunna bygga ett fall som stödde anklagelsen skrev Rhodes:
”Nej. Det skulle de inte kunna. Bara en lögnare skulle kunna göra det.”
Tvisten speglade ett bredare mönster som skulle fortsätta under hela Trumps presidentskap. Obama framställdes ofta som en central figur i kontroverser som rörde utredningar, underrättelsetjänster och federala brottsbekämpande myndigheter.
Kritiker menade att Trump använde Obama som politisk motståndare även efter att han lämnat ämbetet. Anhängare hävdade däremot att Trump lyfte legitima frågor om åtgärder som regeringsföreträdare vidtagit under valperioden 2016.
Oenigheten blev med tiden allt mer intensiv.
Obamagate blev ännu en tändpunkt
Konflikten gick in i en ny fas 2020.
Som The Guardian rapporterade började Trump driva en omfattande anklagelse som kom att kallas ”Obamagate”. Anklagelsen kretsade kring påståenden om att tjänstemän i Obamaadministrationen på ett otillbörligt sätt hade riktat in sig på medlemmar av Trumps kampanj och övergångsteam.
Trump hänvisade upprepade gånger till den påstådda skandalen i offentliga framträdanden och på sociala medier.
När journalister bad honom förklara exakt vilket brott Obama skulle ha begått noterade kritiker dock att han ofta hade svårt att ge ett tydligt svar.
Tidigare tjänstemän från Obamaadministrationen avfärdade anklagelsen som grundlös.
Samtidigt ägnade konservativa medieprofiler och Trumps allierade stor uppmärksamhet åt frågan och hävdade att Obama och hans tidigare medarbetare förtjänade en noggrannare granskning.
Enligt Los Angeles Times gjorde Trumps attacker i allt högre grad Obama till en central figur i politiska strider där han inte ens var direkt inblandad. Reportrar noterade att diskussioner om Joe Biden, utredningar och Demokratiska partiets framtid oftare än inte ledde Trump tillbaka till Obama.
För kritiker var detta ett uttryck för en ovanlig fixering. För anhängare speglade det en övertygelse om att beslut från Obamaeran fortfarande påverkade samtiden.
Kritiker såg något djupare
Trumps kritik begränsade sig inte till utredningar eller politiska kontroverser.
Under sin första mandatperiod försökte han riva upp många av de viktigaste initiativen som förknippades med Obamaadministrationen.
Enligt rapportering från The Guardian blev försök att avveckla politik från Obamaeran ett återkommande inslag i Trumps regeringsagenda.
Sjukvården blev ett av de tydligaste exemplen.
Trump angrep upprepade gånger Affordable Care Act och stödde försök att ersätta lagen. Miljöregler som infördes under Obamas presidentskap blev också föremål för ändringar eller avskaffande.
Samma mönster syntes i utrikespolitiken.
Trump kritiserade ofta kärnavtalet med Iran som förhandlats fram under Obamaadministrationen och drog senare tillbaka USA från överenskommelsen.
Observatörer noterade att Obama ofta fungerade som en referenspunkt i Trumps politiska argumentation. I stället för att enbart presentera sin egen linje formulerade Trump ofta frågor i direkt opposition till beslut som fattats av hans föregångare.
Detta bidrog till att göra Obama till mer än en tidigare president. Han blev en symbol för många av de politiska riktlinjer och institutioner som Trump argumenterade emot.
Psykolog ser en statusrivalitet
Politiska förklaringar är inte de enda tolkningar som har framförts.
Psykologen Lucas Bean hävdade i en nyligen publicerad analys på YouTube att Trumps återkommande fokus på Obama kan förstås genom begrepp som statusrivalitet, avundsjuka och syndabockstänkande.
Beans analys representerar hans egen tolkning och inte någon klinisk diagnos.
Enligt Bean speglar Obamas fortsatta närvaro i Trumps retorik mer än vanliga partipolitiska motsättningar. Han menar att Obama symboliserar egenskaper som Trump i många år har konkurrerat med både politiskt och offentligt.
Hans tolkning påminner om observationer som flera kommentatorer har gjort i intervjuer med större nyhetsorganisationer.
Klicka för att visa externt innehåll från All IFrames except google ads,
- Du kan alltid aktivera och inaktivera tredjepartsinnehåll.
Du godkänner att visa externt innehåll från tredje part. Personuppgifter kan skickas till innehållsleverantören och andra tredjepartstjänster.
I The Guardian hävdade den tidigare republikanska kommunikationschefen Tara Setmayer att Trump verkade avundsjuk på Obamas fortsatta popularitet och inflytande.
Trumpbiografen Michael D’Antonio gjorde en liknande observation i kommentarer till Los Angeles Times.
”Det finns så mycket som skiljer dem åt att det är svårt att föreställa sig två presidenter som är mer olika”, sade D’Antonio.
En annan källa som citerades av The Guardian menade att den respekt Obama åtnjuter runt om i världen är något som ”helt enkelt äter upp Trump inifrån”.
Alla delar dock inte dessa bedömningar.
Vissa analytiker menar att Trumps återkommande hänvisningar till Obama bäst förstås som en politisk strategi snarare än personlig psykologi. De påpekar att Obama fortfarande är en av de mest välkända och inflytelserika personerna inom Demokratiska partiet, vilket gör honom till ett effektivt mål för republikanska budskap.
Obama svarar sällan direkt
Ett anmärkningsvärt drag i rivaliteten är hur olika de två männen har hanterat den.
Trump har upprepade gånger nämnt Obama vid namn i tal, intervjuer och inlägg på sociala medier, medan Obama generellt har varit mer återhållsam.
Även om han har kritiserat Trumps agerande och politik har han ofta undvikit att besvara enskilda attacker på samma sätt.
Ett av de mest uppmärksammade exemplen kom 2020.
Efter att Trump under flera dagar hade drivit anklagelser kopplade till ”Obamagate” svarade Obama till slut med ett inlägg på sociala medier bestående av ett enda ord:
”Rösta.”
Tidigare Obama-medarbetare berättade för Los Angeles Times att han förstod Trumps politiska incitament men inte kände något behov av att delta i varje konfrontation.
Denna skillnad i förhållningssätt blev en del av den bredare offentliga bilden av de båda männen.
Trump gjorde ofta konflikter personliga och lyfte fram motståndare vid namn. Obama riktade oftare sin kritik mot institutioner, demokratiska normer och sakpolitik.
Kontrasten förstärkte uppfattningen att de två männen representerade mycket olika ledarskaps- och kommunikationsstilar.
Trump återvänder fortfarande till Obama
Det finns praktiska politiska skäl till att Obama fortfarande är relevant för Trump.
Obama förknippas fortfarande med stora demokratiska reformer, däribland sjukvårdsreformen, och med en bredare syn på statens roll som Trump har ägnat många år åt att bekämpa.
Han är också en av de mest populära gestalterna i modern demokratisk politik.
Av den anledningen kan kritik mot Obama fylla flera syften samtidigt. Den ger Trump möjlighet att angripa demokratisk politik, mobilisera sina anhängare och återuppliva kulturella och politiska debatter som har präglat hans rörelse under lång tid.
Enligt Los Angeles Times bidrog denna dynamik till att göra Obama till en fortsatt närvaro även när han inte längre var kandidat eller ämbetsinnehavare.
Mer än nio år efter att Obama lämnade Vita huset använder Trump fortfarande hans namn när han talar om utredningar, sjukvård, val och sina egna politiska resultat.
Få tidigare presidenter har förblivit en så synlig del av en efterträdares retorik under så lång tid.
Oavsett om det ses som strategi, rivalitet, politiskt varumärkesbyggande eller något mer personligt har mönstret bestått genom valkampanjer, presidentskap och förändrade politiska omständigheter.
Och så länge Trump fortsätter att åberopa Obama i stora politiska debatter lär relationen förbli en av de mest omdiskuterade i modern amerikansk politik.
Källor: Politico, The Guardian, Los Angeles Times, The New York Times, Lucas Beans video på YouTube.
