På gränsen till katastrof: En av världens främsta tänkare säger att en kärnvapenkatastrof är nära

Domedagsklockan ställdes den 27 januari 2026 till 85 sekunder i tolv – den närmaste positionen sedan den symboliska klockan skapades 1947, enligt Bulletin of the Atomic Scientists.

Den symboliska klockan grundades av forskare som hade arbetat med Manhattanprojektet efter andra världskriget och skapades för att illustrera hur nära en global katastrof mänskligheten befinner sig.

Midnatt representerar en katastrof som innebär civilisationens undergång, och klockans position justeras utifrån hot som kärnvapen, klimatförändringar, biologiska risker och ny teknik.

För den italienske fysikern Carlo Rovelli, författare till boken 85 Seconds to Midnight, är siffran inte bara symbolik i bakgrunden. Den är ett mått på politiskt misslyckande – och en varning om de beslut som fattas i realtid.

Europa rör sig redan i motsatt riktning. Natoländerna i Europa och Kanada ökade sina försvarsutgifter med 20 procent under 2025, enligt Atlantic Council, samtidigt som EU-kommissionens plan Readiness 2030 syftar till att mobilisera upp till 800 miljarder euro i försvarsinvesteringar.

Den utvecklingen har beskrivits som ett nödvändigt svar på Rysslands krig i Ukraina, osäkerheten kring USA:s långsiktiga stöd och pressen på Europas vapenproduktion.

Rovelli förnekar inte att kontinenten står inför ett hårdare säkerhetsläge. Hans argument är att den lösning som nu väljs kan innebära egna risker.

Upprustning kan begränsa handlingsutrymmet

I en intervju med The Guardian hävdar Rovelli att Rysslands kärnvapenarsenal – inte dess konventionella militära styrka – utgör det centrala hotet:

– Idén att den ryska militären skulle utgöra ett hot mot Europa är löjlig. Ryssland kan inte ens ta sig till Kyiv! För några år sedan stod Ryssland för fyra procent av världens militära utgifter, medan Nato stod för 40 procent.

Hans invändning är inte att stater saknar skäl att känna oro. Den är att rädsla kan utvecklas till en politisk drivkraft. En regering bygger ut sin arsenal och beskriver det som defensivt, medan motparten tolkar samma åtgärd som en förberedelse för anfall.

Denna spiral är välkänd från kalla kriget, men Rovelli anser att dagens ledare har mindre tålamod för återhållsamhet. Det gamla språket om avskräckning har återvänt, medan de diplomatiska vanor som en gång bidrog till att hålla utvecklingen under kontroll verkar ha försvagats.

Han är särskilt oroad över hur kriget i Ukraina har suddat ut tidigare gränser kring kärnvapenmakter.

– Det är första gången en kärnvapenmakt faktiskt har blivit bombad, sade han till tidningen.

Poängen är inte om Moskvas agerande kan ursäktas. Det kan det inte. Frågan är, enligt Rovelli, vad som händer när en kärnvapenstat drar slutsatsen att det egna territoriet inte längre skyddas av hotet om vedergällning.

Forskare kan inte stå vid sidan av

Rovelli menar också att forskare har en plats i den offentliga debatten. Kärnvapen uppstod inte enbart genom politiska beslut. De möjliggjordes genom att fysik, ingenjörskonst och statsmakt samverkade.

Det innebär, menar han, att forskare bär ett ansvar som sträcker sig längre än till en historisk fotnot. De vars vetenskap gjorde kärnvapnen möjliga har också en skyldighet att varna när politiska ledare behandlar denna makt alltför lättvindigt.

– Vi fysiker skapade den här saken [kärnvapen]. Det är vår förgiftade gåva till mänskligheten.

Den historien ger hans varning särskild tyngd. Rovelli talar inte som militär strateg, utan som företrädare för ett forskningsfält som gav regeringar möjligheten att förstöra städer på några minuter.

Hans poäng handlar också om ansvar efter uppfinningen. När ett vapen väl existerar kan det inte uppfinnas ogjort, men allmänheten kan fortfarande ifrågasätta den politik, den retorik och de motsättningar som gör användningen av det mer tänkbar.

För Rovelli handlar debatten därför inte bara om arméer eller försvarsbudgetar. Den handlar om huruvida politiska ledare fortfarande förmår tänka bortom nationell styrka i en tid då varje kris framställs som en maktkamp.

Hans avslutande fråga riktar sig mindre till generaler än till folkvalda politiker:

– Vilken politiker har modet att säga: ”I stället för att göra mitt eget land starkare vill jag göra mänskligheten bättre?”

Källor: The Guardian, Bulletin of the Atomic Scientists, Atlantic Council, Europeiska kommissionen.