Mimmo Wiestål Fischetti
Många ryggar tillbaka när de hör ordet ”kamphund”. Bilder av aggressiva djur, farliga bett och kvällstidningarnas larmrubriker dyker snabbt upp. Men sanningen är mer komplex. I rätt miljö, med kärlek och omtanke, är de flesta av dessa hundar precis tvärtom – lojala, lekfulla och riktiga kelgrisar. Så varför lever myten om kamphunden vidare?
En historisk bild som fastnat
Begreppet ”kamphund” kommer från en tid då hundar faktiskt användes i hundslagsmål. Raser som pitbull, staffordshire bullterrier och american bulldog tränades för att slåss – en brutal underhållning som tack och lov är förbjuden idag. Problemet är att bilden från då fortfarande hänger kvar, trots att dagens hundar inte har något med den verkligheten att göra.
Media har också spelat en stor roll. När en hundattack sker är det ofta dessa raser som lyfts fram i rubrikerna. Resultatet blir en skev bild där hela rasgrupper pekas ut, även när majoriteten aldrig skulle bita någon.
Forskningen säger något annat
En stor studie från University of Pennsylvania visade att små hundraser som chihuahua och tax oftare uppvisar aggressivt beteende än större hundar som pitbull och amstaff. Skillnaden är att småhundars beteende inte ses som lika hotfullt – en tax som morrar blir en rolig anekdot, medan en staffe som gör samma sak blir en löpsedel.
Studien bekräftar det många hundägare redan vet: det är inte rasen som avgör om en hund blir aggressiv, utan miljön, uppfostran och ägarens ansvar.
Hundar formas av händerna de hamnar i
Experter inom etologi – läran om djurs beteenden – är överens om att hundar i grunden är formbara. En trygg hund som växer upp i en kärleksfull miljö blir sällan aggressiv, oavsett ras. När hundar däremot tränas hårt, straffas eller försummas, kan beteendeproblem uppstå.
Det är alltså inte hunden som är farlig – det är händerna den hamnar i.
En stämpel som är svår att tvätta bort
Trots forskning och erfarenhet från hundägare fortsätter myterna. Förbud och restriktioner mot vissa raser finns fortfarande i flera länder, däribland Danmark. Kritiker menar att detta inte löser problemen, utan snarare straffar ansvarstagande hundägare.
Den verkliga frågan är: ska vi döma hundar utifrån deras ras, eller utifrån hur de faktiskt beter sig?
Från skräckbild till vardagsglädje
Kanske är det dags att vi börjar se bortom rubrikerna. För i många hem ligger just dessa hundar tätt intill sina ägare i soffan, svansarna viftar, och deras största ”brott” är att tigga en extra köttbulle vid middagsbordet.
Det är inte ”kamphundarna” som är problemet. Det är våra fördomar.
