Mimmo Wiestål Fischetti
Tre år efter att Ryssland inledde sin fullskaliga invasion lever Ukrainas huvudstad med ständiga attacker – och en växande känsla av att Europas solidaritet börjar spricka.
Ukrainskan Oleksandra Avramenko sänker bilrutan i morgontrafiken i centrala Kyiv. Inte för att få luft, utan för att lyssna. Motorcyklar svischar förbi, och ljudet får henne att rycka till.
”De låter precis som drönarna,” säger hon tyst.
Livet mitt i kriget
Det har gått över tre år sedan invasionen, och mer än ett decennium sedan striderna i Donbas började. Kyiv har lärt sig leva med det nya normala: sirener, explosioner och försök till vardag. Kaféer är fulla, teatrar säljer slut och barn går i skola i skyddsrum. Många familjer lägger sig fortfarande med en madrass i hallen – mellan två väggar, som myndigheterna rekommenderar.
Men under rutinerna växer en oro: att resten av Europa har börjat tröttna. Att kriget har blivit något man helst vill få överstökat – även om det sker på Ukrainas bekostnad, skriver Politico.
Drömmen om Europa bleknar
Avramenko, 33 år och policyrådgivare, märker förändringen varje gång hon reser hem via Polen. Hon bor i Nordeuropa men kallar sig fortfarande bara ”europeisk genom att vara ukrainsk”.
Tolv timmar på tåget mellan Kyiv och EU-gränsen känns längre än någonsin. Vid gränsen ställs fler frågor än tidigare: Varför reser du? Hur länge stannar du? Vad har du med dig?
”Förr öppnade folk sina hem. Nu öppnar de väskorna,” säger hon.
Hon är fortfarande tacksam mot Polen, men känner att stämningen har ändrats. Enligt en färsk opinionsmätning tror bara drygt hälften av ukrainarna att EU-medlemskap är möjligt inom tio år – en kraftig nedgång från 70 procent 2022. Nästan var femte tror nu att det aldrig kommer att ske.
Från flaggor till trötthet
I början av kriget vajade ukrainska flaggor från balkonger över hela Europa. Människor skänkte pengar, tog emot flyktingar och tågade på gatorna i solidaritet.
Fyra dagar efter invasionen undertecknade president Volodymyr Zelenskyj landets EU-ansökan och vädjade till Europas ledare: ”Bevisa att ni är med oss.”
En månad senare stod EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i Kyiv och lovade att processen skulle gå snabbt.
Men tre år senare har entusiasmen svalnat. Von der Leyen talar fortfarande om framtida medlemskap, men nu i mer försiktiga termer – kanske före 2030.
I Polen, som länge varit Ukrainas starkaste allierade, har stödet rasat. En undersökning från i somras visar att endast 35 procent av polackerna vill se Ukraina i EU, jämfört med 85 procent 2022. Över hälften tycker att kriget borde avslutas även om det betyder att Ukraina förlorar mark till Ryssland.
Liknande tendenser syns i Tyskland, Italien och Frankrike. Majoriteten säger sig vilja hjälpa – men allt fler anser att Kyiv borde kompromissa för fred.
”Alla frågar vad som händer i Europa. Varför bryr de sig inte längre?” säger Avramenko. ”Regeringarna säger att de stöder oss, men människorna verkar ha gått vidare.”
Kriget går inte att ignorera i Kyiv
Den 7 september utförde Ryssland sitt största luftangrepp hittills mot Ukraina – 810 drönare och robotar slog till över landet. I Kyiv dödades tre civila, bland dem ett spädbarn.
En vecka tidigare träffades ett bostadshus av en missil, 22 människor miste livet – fyra av dem barn.
I Kyiv kan ingen blunda för kriget. Ändå fortsätter livet.
”Vi valde vår framtid här”
När solen går ner över Majdan-torget samlas ett par dussin människor vid foten av frihetsmonumentet. Under krigslagar är protester ovanliga, men den här kvällen tillåts en liten demonstration.
Bohdan Fomin, 30, soldat från Mariupol, håller i en handskriven skylt där han kräver bättre villkor för soldater. Hans hemstad jämnades med marken 2022.
”Om Ukraina tvingas ge upp mark har jag inget hem att återvända till,” säger han. ”Vi valde vår framtid här – i Europa.”
Han betonar att protesten inte är mot regeringen, utan en del av landets demokratiska själ. Poliserna som står bredvid talar med demonstranterna istället för att stoppa dem – en symbol, säger Fomin, för att Ukraina fortfarande är ett fritt land.
Senare ansluter poeten Olena Herasymiuk, 34. Hon stod själv på torget 2014 när kulorna ven. ”Ukrainare är européer i varje mening,” säger hon. ”Vi vill inte leva som slavar. Vi är fria, öppna och vi har bara en väg – den europeiska.”
Hon har förlorat vänner i kriget, bland dem en klasskamrat som blev dröningenjör.
”Varje morgon tänker jag på de döda,” säger hon. ”Sedan dricker jag kaffe. Det är mitt sätt att minnas att jag lever.”
Kulturen som motstånd
I en bar på andra sidan staden visar konstnären Lina Romanukha sina digitala collage. Hon flydde från Kyiv när Ryssland invaderade, men återvände kort därefter. ”Man kan inte leva i ständig flykt,” säger hon. ”Om drönaren träffar mig, så träffar den.”
Romanukha driver ett projekt som återskapar ukrainska kulturarv i virtuell form – kyrkor, teatrar och palats i områden som nu är ockuperade. Genom VR kan besökare vandra i Mariupols teater, i Bakhchysarajs palats eller bland ruinerna av Chersonesus på Krim.
”Om våra monument utplånas, förlorar Europa dem också,” säger hon.
Hon kallar sig själv ”blind optimist” och drömmer om ett Ukraina återställt till gränserna från 1991.
”Det är en dröm,” säger hon med ett leende. ”Men utan drömmar har vi redan förlorat.”
