Jens Asbjørn Bøgen
Bland de fördrivna invånarna finns många utsatta personer, däribland pensionärer, ensamstående mödrar och personer som lider av kroniska sjukdomar.
I ett ombyggt sanatorium i tallskogarna söder om Moskva har några hundra personer tillbringat en stor del av kriget med att vänta på att se om Kremls löfte om att ”vi överger inte de våra” skulle gälla dem.
De är ryska pensionärer från gränsen vid Kursk, ukrainska civila som har flytt från regionerna Donetsk, Luhansk och Charkiv, samt ensamstående mödrar vars hemstäder i praktiken inte längre existerar.
Nu har deras tid runnit ut. Omkring 246 flyktingar som är inhysta på ett tillfälligt boende i Tularegionen står inför en slutgiltig vräkningsfrist fastställd av regionala myndigheter, utan att något ersättningsboende erbjuds, rapporterar The Insider.
Tularegionens administration antog vräkningsdekretet i maj med hänvisning till brist på regionala budgetmedel. Den ursprungliga tidsfristen var den 1 september. Den sköts upp till den 1 oktober, och sedan till den 15 oktober. I början av oktober meddelade ledningen de boende att det inte skulle bli några ytterligare förlängningar.
”Ingen vill ha oss”
Rapporteringen om sanatoriet kommer från det oberoende ryska journalistkooperativet Bereg, vars team besökte centret och talade med de boende.
Alina, som flydde från Soledar i östra Ukraina, berättade för reportrarna att hon tog Kreml på orden. ”Vi trodde helt enkelt på Ryssland, trodde på orden ’Vi överger inte de våra’. Precis de orden”, sade hon.
Sedan ankomsten har Alina utvecklat ledgångsreumatism; innan hon kan få tillgång till ryska statsfinansierade steroider måste hon betala för de medicinska undersökningar som krävs för att registrera en funktionsnedsättning.
Vera Nikolajevna, en 72-årig pensionär från en gränsby i Kursk, sade att det inte var något alternativ att återvända hem. ”Det är explosioner och skottlossning, och drönare flyger omkring. Vi har varit här hela den här tiden, och så ska vi åka hem och bli dödade”, sade hon.
Tatjana, en järnvägsarbetare från Kupjansk i Charkivregionen, berättade för Bereg att känslan av att vara övergiven var det svåraste. ”Vi stöttade ryssarna så mycket. Det gör ont att ingen vill ha oss.”
En vädjan till Putin som förblev obesvarad
Den 4 oktober samlades ett 70-tal boende i en glänta under tallarna och spelade in en videovädjan till Vladimir Putin, där de bad honom att stoppa vräkningen. Det var åtminstone deras andra sådana vädjan; en liknande video skickades i juni, enligt The Moscow Times.
Flyktingarna sade att de hade vänt sig till den regionala socialförvaltningen, åklagarmyndigheten och Tulas guvernör Dmitrij Miljajev utan resultat.
Många av de ukrainska invånarna nämnde hemorter som nu är ruiner eller stängda militära zoner, däribland Vovtjansk, Izjum, Jampil och Artjomovsk. Bostadscertifikat som utlovats i utbyte mot förstörda hem har aldrig utfärdats, rapporterade Novaja Gazeta Europe.
De boende sade att så snart deras tillfälliga registrering vid sanatoriet löper ut kommer de att förlora tillgången till pensioner, vård och rätten att skriva in barn i ryska skolor.
Undantag gäller personer med funktionsnedsättning av grupp I eller II och deras familjer, familjer med barn med funktionsnedsättning samt föräldralösa barn; flyktingar som anlände till regionen efter den 20 augusti tillåts stanna i upp till sex månader.
