Mimmo Wiestål Fischetti
Den folkkäre författaren om åldrandet, skrivandet och boken som fick nytt liv tack vare statsministern.
När Jan Guillou nu släpper sin nya roman ”Inte krig inte fred” återvänder han till det universum som gjort honom till en av Sveriges mest lästa författare – där Carl Hamilton och Erik Ponti fortfarande rör sig mellan politik och moral. Men bakom den självsäkra ytan finns en man som allt oftare tänker på livets slut, på rutinerna som förändrats – och på den kreativa kraft som inte längre känns lika självklar.
”Jag har ingen framtid som författare. Det har man när man är ung – då kan allt hända. Jag kan bara hålla mig kvar på samma nivå tills folk säger: ’Nu börjar han bli gaggig’”, säger Guillou i Nyhetsmorgon.
Reflekterar över döden
Den 81-årige Guillou berättar öppet att han allt oftare tänker på livets sista kapitel. I boken låter han sitt alter ego, Erik Ponti, konstatera att de flesta dödsannonserna i Dagens Nyheter nu handlar om män som ofta är yngre än han själv.
”Jag tävlar mot dödsannonserna varje morgon”, säger han med ett skratt. ”Jag har ingen ångest för döden, men den finns där som en praktisk möjlighet. När jag tänker på filmatiseringen av boken undrar jag: lever jag då? Får jag gå på premiären? Sådant tänkte man aldrig på som ung.”
Skrivandet har blivit plikt – inte passion
Guillou berättar att hans arbetsdagar numera börjar sent på eftermiddagen, efter noggrann tidningsläsning och med research som sköts hemifrån.
”Jag springer inte runt som förr. Jag läser mycket istället. Sen skriver jag till klockan sex, äter en frugal middag – kanske en burk tonfisk direkt ur burken – och fortsätter jobba.”
Han beskriver hur skrivandet, som en gång var en passion, nu mer liknar ett ansvar.
”När en ung man som Pascal Engman studsar till jobbet på morgonen, då lunkar jag dit med tunga steg,” säger han med ett snett leende.
Statsministern gav honom idén
Det var statsministerns ord som till slut räddade ”Inte krig inte fred”. När regeringschefen i vårvintras sa att ”Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred” tändes en gnista hos Guillou.
”Jag hade inget uppdrag åt Hamilton längre – det fick ju inte vara småskit. Men när jag hörde den formuleringen hoppade jag upp ur soffan. Det räddade min romanidé.”
”Det krävs en ny gnista”
På frågan om han planerar fler böcker blir Guillou tyst en stund, innan han svarar:
”Jag har ju alla instrumenten liggande där. Jag kan göra exakt det jag gjort fyra gånger nu. Men det krävs en ny, glödande idé. Om statsministern – eller någon annan i regeringen – bara kunde bjuda på en ny Hamilton-inspiration.”
Trots att han talar om slutet av sin karriär låter det ändå som att Jan Guillou inte riktigt är färdig.
Bara vilan mellan två idéer.
