Mimmo Wiestål Fischetti
EU:s vapenindustri växer snabbt – och trycket på Bryssel att få ordning på både produktion, export och civilt vapeninnehav ökar. Samtidigt är lagstiftningen splittrad: det som är lagligt i ett medlemsland kan vara förbjudet i ett annat.
Det gör det svårt att bygga en gemensam spelplan och öppnar dörrar för illegal handel, enligt EU-kommissionen, skriver Euronews.
En bransch på topp – och ett politiskt dilemma
Euronews beskriver hur den europeiska vapenindustrins omsättning under 2025 nådde 183 miljarder euro, samtidigt som EU:s satsning ReArm Europe ska mobilisera upp till 800 miljarder euro till säkerhet och försvar. I samma period ska kapaciteten för ammunitionstillverkning ha ökat kraftigt – från cirka 300 000 till 2 miljoner patroner.
Det skapar en klassisk konflikt: fler fabriker och fler affärer kan stärka Europas försvar – men väcker också frågor om kontroll, transparens och riskerna för att vapen hamnar fel.
Exporten är stor – men inte alltid enkel att jämföra
Europa är en tung aktör på den globala vapenmarknaden. I SIPRI:s sammanställningar ligger Västeuropas största exportländer sammantaget kring en fjärdedel av världens vapenexport i flera mätperioder.
Inom EU rapporteras dessutom ett mycket stort antal exportlicenser. Enligt uppgifter som återges i EU:s årliga rapportering utfärdades över 33 700 licenser under 2023, till ett sammanlagt värde på drygt 298 miljarder euro, enligt ebs.publicnow.com.
Men jämförelser är knepiga: vissa länder redovisar värdet av faktiska leveranser, andra värdet av tillstånd som kan utnyttjas. Det gör totalsiffror svåra att tolka rakt av, påpekar exportgranskare som samlar EU-data.
35 miljoner illegala vapen – enligt EU:s egna uppskattningar
Samtidigt handlar debatten inte bara om export och industri, utan också om vapen i samhället. EU-kommissionen uppskattar att civila i EU ägde 35 miljoner illegala skjutvapen år 2017, vilket motsvarade 56 procent av alla uppskattade civila vapen i unionen.
Kommissionen kopplar vapenflöden till grov organiserad brottslighet – och varnar för att öppna gränser i praktiken gör det extra viktigt att medlemsländerna samarbetar. (Migration and Home Affairs)
Splittrade regler – samma vapen, olika lagar
Ett av EU:s stora problem är att vapendefinitioner och tillståndsregler skiljer sig. Euronews lyfter att en halvautomatisk bössa kan vara tillåten i ett land och förbjuden i ett annat – vilket skapar kryphål som kriminella kan utnyttja.
EU kan sätta minimikrav för varor på den inre marknaden, men medlemsländerna har fortsatt stark kontroll över sina egna vapenlagar. Resultatet blir en “lapptäcksmodell” som gör harmonisering politiskt svår.
Vad kan EU göra – utan att köra över länderna?
Det Bryssel kan göra mest effektivt är att bygga en gemensam bottenplatta och täppa till luckor mellan systemen. Här är tre spår som ofta lyfts i EU:s arbete mot vapensmuggling och i diskussionen om mer enhetliga regler:
- Gemensamma minimistandarder och tydligare kategorier
Om klassificering, märkning och kontrollkrav blir mer lika minskar utrymmet för “regim-shopping”, där man söker sig till landet med svagast regler. - Skärpt spårbarhet och bättre informationsdelning
Snabbare datautbyte om beslag, misstänkta handlare och smuggelrutter är centralt i EU:s syn på vapentrafik. - Mer enhetlig exportrapportering och transparens
När siffror och definitioner skiljer sig blir granskning svårare. Mer jämförbar rapportering kan minska gråzoner och stärka den politiska kontrollen.
Slutet avgörs i medlemsländerna
EU kan alltså trycka på med miniminivåer, samordning och kontrollkedjor – men den verkliga knäckfrågan ligger i politiken hemma i varje land. Vill regeringar ge Bryssel mer mandat på ett område som ofta ses som nationell suveränitet?
Så länge svaret är “delvis” kommer vapenmarknaden att fortsätta växa i ett system där industrin blir mer europeisk – medan regelverket förblir nationellt. Och just där, i glappet mellan 27 olika lagar, letar både smugglare och lagstiftare efter nästa drag.
