Mimmo Wiestål Fischetti
Efter 51 dagar bakom galler i Turkiet: Så påverkades han av ensamheten, stödet och kampen för pressfrihet.
Plötsligt fri – men rädslan satt kvar
Efter 51 långa dygn i turkiskt fängelse satte Joakim Medin äntligen fötterna på svensk mark igen. Han hade varit frihetsberövad för sitt journalistiska arbete – och osäkerheten om framtiden var ständigt närvarande.
– Jag var övertygad om att jag aldrig skulle få komma hem igen, säger Medin i en intervju med Morgonstudion.
Det var på torsdagen som Medin först fick höra ordet ”frigiven” från en vakt. Han förstod inte turkiskan, men en annan intagen översatte. Frigivningen var inledd, men vägen hem gick genom både polisstation och deportationscenter innan han till slut satt på ett flyg tillbaka till Sverige – eskorterad av gränspolis och mött av UD-personal, rapporterar SVT Nyheter.
– Först när jag såg UD-tjänstemannen på flygplatsen vågade jag tro att det verkligen var över, säger han.
Isoleringen höll på att knäcka honom
Medin berättar öppet om den svåra tiden i isolering – ett litet rum med kökspentry, toalett, ett plastbord och en säng.
– Första tio dagarna höll jag på att bli galen. Tankarna snurrade och mörkret tog över. Det fanns inget att göra, ingenting att fly in i, säger han.
Räddningen blev kontakten med andra fångar. Några kunde engelska och svenska, och två av grannarna hade bott i Sverige men utvisats till Turkiet.
– Utan deras stöd hade det varit mycket svårare att klara dagarna, berättar Medin.
Starkt stöd – avgörande för frigivningen
Joakim Medin tror att flera faktorer bidrog till att han släpptes så snabbt. Han lyfter fram stödet hemifrån Sverige – från politiker, medier och organisationer för pressfrihet – och den tysta diplomatin från UD som viktiga delar.
– Det massiva och tvärpolitiska engagemanget för min situation överraskade nog turkiska myndigheter, säger han.
Pressfriheten i fokus – ett förändrat klimat
Efter sina upplevelser vill Medin se fortsatt debatt om press- och yttrandefrihet i Turkiet – och hur situationen påverkar svenska journalister.
– Jag hoppas att min historia leder till att pressfriheten diskuteras ännu mer. Det här har definitivt påverkat hur vi journalister ser på att arbeta i Turkiet, och också hur vi i Sverige ser på friheten att uttrycka oss, avslutar han.