Jens Asbjørn Bøgen
Berättelsen om sveket har sitt ursprung i ett samtal 1990.
Berättelsen om sveket har sitt ursprung i ett samtal 1990.
Putins klagan på NATO
Rysslands president Vladimir Putin missar aldrig ett tillfälle att berätta för den ryska allmänheten hur farlig NATO är, att alliansen planerar ett krig eller till och med en invasion av Ryssland, och att hotet från NATO är en av huvudorsakerna till kriget i Ukraina.
Gemensamma styrkor
Det kan vara svårt att tro, men Ryssland har faktiskt samarbetat med NATO tidigare.
Under 1990-talet bildade Ryssland och NATO till och med en gemensam genomförandestyrka för NATOs fredsbevarande insats i Bosnien och Hercegovina.
Men under Putins andra mandatperiod som president tog utvecklingen en negativ vändning.
Putins München-tal
I ett avgörande tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 anklagade Vladimir Putin väst för att ha svikit muntliga löften från 1990-talet.
Han hävdade att dessa brutna försäkringar hade förstört folkrätten och allvarligt skadat Rysslands förtroende för västliga institutioner.
Men frågan är: Vilka löften anser Putin att NATO har brutit? Och har han en poäng?
Jeltsin ekade påståendet om svek
Berättelsen om sveket är inte bara Putins. Hans företrädare Boris Jeltsin uttryckte redan 1993 sin frustration.
Från mitten av 1990-talet började den ryska politiska eliten – över ideologiska gränser – betrakta NATOs tillväxt som ett brott mot förtroendet och ett strategiskt hot.
Bakers samtal med Gorbatjov 1990
Kärnan i Rysslands påstående är ett samtal den 9 februari 1990.
USA:s utrikesminister James Baker sade till Sovjetledaren Michail Gorbatjov att NATO inte skulle expandera ”en tum österut” om Moskva accepterade Tysklands återförening.
Ryssland tolkade detta som ett tydligt löfte.
Helmut Kohls tvetydighet om NATOs framtid
Dagen därpå förstärkte Tysklands förbundskansler Helmut Kohl budskapet och sade till Gorbatjov att NATO inte skulle utvidgas till Östtyskland. Hans formulering var vag men stödjande.
Detta bidrog till uppfattningen att en fast överenskommelse – om än inte formell – hade nåtts.
Ett tal som beseglade avtalet?
Den 17 maj 1990 höll NATOs generalsekreterare Manfred Wörner ett tal där idén om icke-expansion bekräftades.
Det innebar dock inget bindande löfte.
Putin hänvisade senare till detta tal som ytterligare bevis för att väst hade givit ett löfte man aldrig avsåg att hålla.
Inte inkluderat i det slutliga avtalet
Trots dessa uttalanden innehöll inget formellt avtal en klausul om NATOs icke-expansion.
Baker medgav senare att han ”gått lite för långt fram på skidorna”.
Det slutliga avtalet omfattade endast Tyskland och nämnde inte framtida NATO-medlemskap för andra länder.
Vad stod i avtalet?
Avtalet som undertecknades den 12 september 1990, det så kallade ”två-plus-fyra-avtalet”, tillät utländska NATO-trupper i det forna Östtyskland med Tysklands samtycke.
Men det tog inte upp andra Warszawapaktsländer.
Ändå hade NATOs artikel 5-skydd för första gången flyttats österut.
Omedelbar rysk oro
Ryska beslutsfattare varnade Gorbatjov för att NATO i framtiden kunde sprida sig bortom Tyskland.
Även om muntliga försäkringar om NATOs begränsningar påstods ha gjorts, följde inga bindande garantier.
Sovjetunionen såg denna utelämning som en varningssignal – och ett möjligt strategiskt misslyckande.
Ett avslöjande utbyte
I mars 1991 frågade Sovjets försvarsminister Dmitrij Jazov den brittiske premiärministern John Major om östeuropeiska länder kunde gå med i NATO.
Major ska ha svarat: ”Inget sådant kommer någonsin att hända.”
Denna kommentar, som aldrig skrevs ner, stärkte Rysslands tro på ett brutet löfte.
Jeltsins brev till Clinton 1993
1993 ifrågasatte Boris Jeltsin direkt NATOs avsikter.
Han skrev till USA:s president Bill Clinton och hävdade att en ytterligare expansion österut skulle bryta mot andemeningen i avtalet från 1990.
Jeltsin krävde inte att NATO helt skulle stoppa expansionen – men han ville att Rysslands oro skulle respekteras.
Clinton-administrationens svar
USA:s utrikesdepartement tog klagomålet på allvar och bad till och med Tyskland att bedöma dess giltighet.
En medarbetare till den tyske utrikesministern svarade 1993 att Rysslands klagomål saknade juridisk grund – men var känslomässigt förståeligt.
Det optiska intrycket, noterade han, var problematiskt.
Ett nytt avtal för att läka gamla sår
1997 undertecknade NATO och Ryssland (Sovjetunionen hade upplösts 1991) den så kallade grundakten för att bygga förtroende.
Ändå tog den ryske utrikesministern Jevgenij Primakov upp Bakers ”dubbelspelet” från sex år tidigare.
Anden från 1990 dröjde sig kvar, även när båda sidor försökte börja om.
Sidoord mot avtalstext
USA svarade genom att internt undersöka berättelsen om ”sveket”.
Man fann att även om vissa europeiska politiker hade gett muntliga försäkringar, så hade inga sådana åtaganden inkluderats i något undertecknat avtal.
Juridiskt var väst alltså på det klara – men diplomatiskt var skadan redan skedd.
Stunder av ryskt samtycke
Trots offentliga invändningar signalerade Ryssland ibland samtycke.
1993 överraskade Jeltsin sina kollegor genom att säga till Polens ledare Lech Wałęsa att han accepterade Polens rätt att gå med i NATO.
Detta ögonblick avslöjade en pragmatisk sida av den ryska hållningen – även om den inte var allmänt delad på hemmaplan.
En ram för dialog
NATO–Ryssland-grundakten stoppade inte NATOs expansion – men den skapade en ram för dialog.
Men inte ens detta avtal kunde radera årtionden av misstro kring händelserna från 1990.
Har Ryssland en poäng?
Även om vissa politiker faktiskt gav löften om att inte expandera österut, undertecknades aldrig något skriftligt avtal om detta.
Rent juridiskt har Putin därför inte rätt när han hävdar att NATO har svikit Ryssland – men som vi vet är juridik en sak, känslor en annan.
Kommer det någonsin att förändras?
Förtroende tar tid att bygga upp men kan förstöras på en sekund.
Oavsett om Ryssland har rätt eller inte i sin berättelse om sveket, kan väst inte ignorera hur Ryssland har upplevt allt detta.
Endast tiden får utvisa om väst och Ryssland någonsin kan försonas.
