Uttråkad på jobbet? Understimulering kan vara lika skadligt som överarbete

På en ekonomiavdelning kan en medarbetare tillbringa år med att registrera fakturor, granska utlägg, stämma av dokument och kontakta leverantörer.

Rutinerna kan passa en person perfekt. För någon annan kan samma arbetsdag börja kännas som att se klockan röra sig i slow motion.

I en opinionskrönika i The Guardian hävdar Gene Marks, krönikör och konsult för småföretag, att arbetsplatsbegreppet ”rust-out” inte automatiskt bör ses som ett bevis på att arbetsgivaren har misslyckats. Han menar att många arbeten är repetitiva eftersom företagen bakom dem är beroende av återkommande och nödvändiga arbetsuppgifter.

Marks lyfter fram de vardagliga företag som håller stora delar av ekonomin igång: företag som behandlar betalningar, levererar material, reparerar utrustning, städar byggnader, upprättar skattedeklarationer, underhåller säkerhetssystem eller hanterar kundsamtal. Arbetet kanske inte är glamoröst, men det måste ändå utföras varje dag.

Det är viktigt eftersom tristess och missnöje inte alltid är samma sak. Ett förutsägbart arbete kan passa den som värdesätter regelbundna arbetstider, välbekanta arbetsuppgifter och begränsad stress.

En annan medarbetare i samma roll kan däremot känna sig instängd, särskilt om arbetet inte längre erbjuder möjlighet att lära sig något nytt, utvecklas eller känna någon mening utöver att bara slutföra uppgifterna.

Tristess betyder inte alltid att någon har blivit förbisedd

Fast Company beskriver rust-out som en tystare släkting till utbrändhet. Utbrändhet förknippas vanligtvis med överbelastning, press och alltför många krav. Rust-out kan däremot uppstå när arbetet erbjuder för lite utmaning, för liten variation och för svag koppling till själva arbetsuppgifterna.

Tidningen beskriver varningssignaler som kan visa sig i ett vanligt kontorsliv: färre idéer på möten, kortfattade svar i meddelanden, avstängda kameror, lätt sarkasm och en vana att göra exakt det som krävs – men inget mer. Var och en av dessa signaler kan verka obetydlig. Tillsammans kan de visa att en person mentalt har tagit ett steg tillbaka.

Exemplen med hundspann och forsränning presenteras inte som udda personalaktiviteter. De används för att visa hur okända situationer kan tvinga team att kommunicera tydligare, lita på varandra och fatta beslut i realtid.

Marks har en mer försiktig syn på lösningar på arbetsplatsen. Han menar att pizzaluncher, kontorshundar eller trevliga aktiviteter kan höja stämningen, men inte få varje arbete att kännas meningsfullt. Ett företag har fortfarande fakturor som ska registreras, beställningar som ska skickas och kunder som behöver hjälp.

Där ligger också kärnan i frågan. Chefer bör inte ignorera tecken på minskat engagemang, men medarbetare kan också behöva fundera över vad de egentligen förväntar sig att arbetet ska ge. Vissa söker utveckling och utmaningar. Andra prioriterar en trygg lön, lugna arbetstider och ett liv utanför jobbet.

Små signaler kan säga mycket

Rust-out döljer sig ofta bakom pålitlighet. Medarbetaren kommer fortfarande i tid, tömmer inkorgen, skickar in kalkylbladet och deltar i mötet. På avstånd verkar allt fungera som vanligt.

Förändringen märks lättare i det som försvinner. Personen slutar föreslå lösningar. Slutar anmäla sig frivilligt. Besvarar frågor, men tar sällan initiativ till samtal. Arbetsuppgifterna blir gjorda, men deras närvaro märks mindre.

För chefer kan det vara rätt tillfälle att agera. Inte genom ännu en app eller ett påtvingat socialt evenemang, utan genom ett uppriktigt samtal om arbetsuppgifter, arbetsbelastning, intressen och möjliga utvecklingsvägar inom företaget.

För den anställde kan svaret se annorlunda ut. Det kan innebära att be om nya ansvarsområden, byta avdelning, utbilda sig för en ny karriär eller acceptera att ett stabilt arbete fyller en viktig funktion även om det inte är inspirerande.

Rust-out är inte alltid en kris. Men när arbetsdagen bara består av upprepning, tystnad och att titta på klockan kan det vara värt att fråga sig om rollen fortfarande passar den som utför den.

Källor: The Guardian, Fast Company