Mattias Svensson
Bristen på ett internationellt bötessystem gör fartkamerorna verkningslösa – och nu växer frustrationen.
Med över 2 600 fartkameror utplacerade på svenska vägar och planer på att bygga ut med 200 nya per år är målet tydligt: ökad trafiksäkerhet. Men samtidigt avslöjas ett systemfel – tiotusentals fortkörare med utländska registreringsskyltar slipper undan konsekvenser.
Eva Lundberg på Trafikverket beskriver hur kameratekniken nu uppgraderas med bättre bildkvalitet:
– Vi planerar att bygga 200 stycken om året. Nu har vi också en ny teknik som ska installeras. Det är framförallt bättre upplösning i de nya kamerorna, polisen kommer att få bättre bilder att arbeta med. Det kan jämföras med att man köper en ny mobiltelefon, säger hon enligt Carup.
Men trots tekniken är det juridiska hindret kvar. I Sverige tillämpas föraransvar, vilket innebär att man måste identifiera den som körde bilen – något som blir nästintill omöjligt om bilen är registrerad i ett annat land.
– Bilderna skickas hit till våra utredare för att identifiera föraren. Vi jämför bilden med körkortsregistret eller andra identitetshandlingar. Därefter skickas en underrättelse ut. Men om det är en utländsk förare kan vi inte utreda den, säger Lis Marie Svonni vid ATK-sektionen.
Problemet delas med Finland, där samma svårigheter uppstår.
Trafikpolisen Dennis Pasterstein förklarar att en stor utmaning i att bötfälla utländska fortkörare är den administrativa hanteringen. Blanketter måste först översättas till respektive lands språk, och det krävs dessutom särskilda dokument för att kunna begära omprövning. Utöver det måste själva processen kunna hanteras av myndigheterna, något som idag inte är möjligt.
Eftersom möjligheten att bötfälla saknas, uteblir även den avskräckande effekten, enligt Lis Marie Svonni. Hon understryker att fartkameror främst är till för att påminna trafikanter om att de kör på olycksdrabbade vägsträckor och därmed bör hålla hastigheten – både för sin egen och andras säkerhet.
Lis Marie Svonni menar att ett samarbete med andra länder skulle kunna vara en lösning framöver, men konstaterar att det idag inte finns någon fungerande modell för det.