- Jag kan se i journalen att du nog inte är beredd på det som jag kommer att berätta för dig nu.
Så sa läkaren till den unga kvinnan och numera bloggaren, Louise Hart, tidigare i år.
Louise verkar enligt undertecknad vara ganska normal, om det nu finns något som heter det. Hon presenterar sig som en som spelar gitarr, tycker om att träffa nya människor, spela teater och ja, annat "normalt".
Hon har rökt en cigarett, är inte intresserad av alkohol, äter inte kött och verkar med andra ord vara en hälsosam ung kvinna. Trots detta fick hon ett hårt besked av läkaren den där dagen för några månader sen. Ett besked ingen vill ha, och Louise Hart har sedan dess berättat om sitt liv med sjukdomen, nej, skitsjukdomen; cancer.
- Precis då stannade allt. Jag slutade andas. Tiden stannade. Min hjärna stängde av och jag hörde bara några röster i bakgrunden som började prata om operation, kemoterapi, peruker, fertilitetsbehandlingar osv osv. Jag lyssnade inte. Satt bara och försökte förstå vad som blev sagt. Det kunde ju inte stämma. JAG HAR JU INTE CANCER, skrev hon efteråt på sin blogg.
Några månader senare stod hon inför beslutet att rekonstruera bröstet läkarna opererade bort på grund av cancern - eller ej. Vi har fått tillåtelse att publicera hennes inlägg "Ge mig plasttuttarna och få det överstökat".
Inlägget handlar om Louises överväganden kring att rekonstruera eller inte rekonstruera ett bröst, och det börjar såhär:
- Jag har bestämt mig. För om jag ska vara amazon eller silikontjej. Jag medger att om jag var min egen kompis skulle jag säga "You go girl" om beslutet att bevara ärret, vara amazonkrigarkvinna och låta bli att göra en rekonstruktion. Utifrån sett är det AScoolt och en symbol för att ha kämpat livets hårdaste bad ass-tävling. Men verkligheten är ju en annan när det är man själv som står med bara ett bröst.
Det ser ju för fan konstigt och asymmetriskt ut (tycker jag). Och känns märkligt. När man är tillsammans med en kille har han ju två händer att ta tag med, och när det bara finns ett bröst att mysa med, så känns det lite som att jonglera med bara en boll. Det är helt fel. Det säger jag bara. Så jag har bestämt mig. Jag tar silikonvarianten, och så hoppas jag så in i helvete att de kan göra några fina, NATURLIGA och små bröst, som ju är den modell jag alltid har haft och känt mig tryggast med. Jag ska inte leka Dolly Parton, Linse Kessler eller Pamela Anderson. Men jag är sjukt nyfiken på att se några lyckade bröstrekonstruktioner. När man googlar sig fram dyker det inte upp särskilt mycket, och jag vill jättegärna se hur såna kan se t. Jag har nog en lite gammaldags fördomsfull idé om att silikonmeloner är runda, stenhårda kulor. I alla fall de som jag fick röra vid en gång i början av 00-talet vid en fylla på Jazzhouse.
Utöver det ska jag få en fake-bröstvårta. YES! For realz. Den tog de också bort. Dock med stort modstånd från min sida. Jag hade en förhandlingssession med kirurgen om de KUNDE spara min älskade, mega-nice, nougatbruna nipple som tjänat mig så väl i så många år, men nej. Det blir inte bra, sa min snälla kirurgdam Janne. Så hela skiten ska bort. Kvar blir bara (notera, ett SUPERfint, LITET och smakfullt) ärr.
Så det som ska hända är att jag ska gå med en expander i tre månader (ett aggregat som utvidgar huden och gör plats för silikonkuddarna), som ska vara en rätt smärtsam affär. Tre månader av smärtor, blä. Men vill man vara fin ska man lida pin - eller vad man nu blir. När silikonet är inne så gör plastikkirurgen en fake nipple som har samma form som min egen (det är ju naturligtvis INGA känslor i, man kan inte amma med den, den har INGEN annan funktion än att se fin ut!), så kommer det gudbevaremig en TATUERARE som tatuerar bröstvårtan i samma färg som dess styv-tvillingsyster. Det är sjukt! OCH fantastiskt! Att man kan göra så.
(Blogginlägget fortsätter under bilden)
Det är många saker i den här behandlingen som jag aldrig har tänkt på men plötsligt ska ta ställning. Jag har ju nästan blivit "bröstcancerexpert" på ett par månader. Om en vecka ska jag på möte med plastikkirurgen på Rigshospitalet. Föreställer mig att man får en meny i handen med modeller, storlekar och former, och så pekar man och säger: Jag ska be om att få de där. Men så går det nog inte till. We'll see.
Tack till Louise för att vi fick publicera inlägget. Du kan läsa mer om behandlingen på Louisehart.dk eller på facebooksidan här.
