Kenneth Glad
En vetenskaplig översikt som publicerades tidigare i månaden har slagit kallt vatten på ett av rymdforskningens mest långlivade antaganden. Artikeln hävdar att mänsklig reproduktion bortom jorden fortfarande är långt ifrån möjlig.
Tidpunkten är medveten. När regeringar och privata företag rör sig från testflygningar till samtal om permanenta bosättningar, menar författarna att biologin förväntas hålla jämna steg med ingenjörskonsten. Det gör den dock inte.
Artikeln publicerades i tidskriften Reproductive BioMedicine Online. Det rör sig om en narrativ översikt som bygger på flera decenniers forskning inom rymdmedicin, reproduktionsbiologi och utvecklingsvetenskap. Texten, som är författad av mer än ett dussin forskare från akademiska och kliniska institutioner, granskar ett stort antal tidigare studier snarare än att presentera nya experimentella data.
En försiktig samsyn
Deras gemensamma ståndpunkt är tydlig, enligt The Mirror: graviditet och förlossning i rymden bör inte genomföras i nuläget. I stället menar författarna att skydd av fertilitet och förståelse för risker måste komma först, innan planer på bosättningar låses fast.
Huvudförfattaren Giles Palmer, klinisk embryolog och verkställande direktör för International IVF Initiative, sade att målet är att förbereda sig för förutsebara risker i takt med att uppdragens längd ökar – inte att uppmuntra reproduktion i omloppsbana.
I stället för att isolera enskilda hot fokuserar översikten på hur skador kan byggas upp över tid. Strålningsexponering kan orsaka genetiska skador som ackumuleras över generationer. Förändrad gravitation kan störa utvecklingen på sätt som är subtila, fördröjda och svåra att reversera.
”Rymdstrålning kan skada DNA, störa bildningen av könsceller och öka cancerrisken, medan mikrogravitation påverkar hormonreglering, könscellernas kvalitet och embryonal utveckling”, sade Palmer.
Författarna pekar också på mindre dramatiska men ihållande påfrestningar: störda sömncykler, kronisk stress, kontamineringsrisker och begränsade möjligheter till medicinska ingrepp. Sammantaget, menar de, kan dessa förhållanden underminera inte bara enskilda graviditeter utan även den långsiktiga hälsan hos en framtida befolkning utanför jorden.
Begränsad mänsklig evidens
Data från bemannade rymdfärder är fortfarande begränsade. Den tillgängliga evidensen kommer till stor del från relativt korta uppdrag, vilket endast ger en ofullständig bild av långsiktiga reproduktiva effekter. Utöver detta är underlaget fragmentariskt.
Djurstudier ger anledning till oro, men forskare är oense om hur direkt dessa resultat kan överföras till människor. Vissa menar att framtida strålskydd och medicinska motåtgärder kommer att lösa mycket av problemet. Andra är mindre övertygade.
Översikten försöker inte avgöra den frågan. Den lyfter fram den.
I stället för experimenterande förespråkar författarna ett internationellt ramverk för reproduktiv forskning i rymden, med strikt etisk tillsyn och tydliga gränser.
De drar slutsatsen att framsteg inom assisterad reproduktionsteknik så småningom kan minska vissa risker, men endast om de kombineras med öppenhet, informerat samtycke och skydd för framtida barn.
Debatten påminner om tidigare skeden inom medicinen, då teknologisk tillförsikt sprang före evidensen. När geopolitisk rivalitet och kommersiellt tryck nu formar rymdfarten antyder författarna att återhållsamhet kan vara det säkrare alternativet.
Slutsatsen är enklare än retoriken kring rymdbosättningar. Vi kan skicka människor längre bort än någonsin. Att skapa nya människor där ute är en annan sak.
Källor: Reproductive BioMedicine Online, The Mirror
