Att filma framtiden: Rysk lärares Oscarsnominerade dokumentär avslöjar krigspropaganda

Pavel Talankins arbete vid Skola nr 1 i Karabash, en liten stad i Rysslands Tjeljabinskregion, handlade en gång om att bevara skolvardagens ögonblick. Han filmade talangtävlingar, examensceremonier och elever som delade med sig av sina fritidsintressen på sitt kontor. Hans kamera fångade skolans naturliga rytm: skratten, gemenskapen och den ungdomliga energi som präglade hans arbete.

Men när Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 förändrades allt. Utbildningsministeriet införde nya ”militärpatriotiska” program med syfte att ingjuta stöd för kriget och lojalitet mot regeringen. Lektionerna omfattade bland annat granatkastningstävlingar, överlevnadsträning med legosoldater och föreläsningar om ”avnazifiering”.

Talankin var som skolans videograf tvungen att dokumentera allt och ladda upp materialet för statlig granskning. Det som en gång varit en miljö präglad av kreativitet och uttryck förvandlades snabbt till en plats för statligt styrd ideologisk kontroll.

Bevara det förflutna, fånga framtiden

I stället för att följa order om att radera sitt material började Talankin spara allt. Det som inledningsvis var en enkel dokumentation av skolhändelser blev ett vittnesmål om politisk påverkan.

Hans kamera registrerade nu hur skolsystemet omformades av statens agenda. I en nyligen genomförd intervju med The Moscow Times förklarade han att varje bildruta kändes som ännu en del av ett system han inte längre kände igen.

När insatserna höjdes tog Talankin kontakt med David Borenstein, en filmskapare baserad i Danmark. Deras första kontakter var försiktiga och skedde via krypterade förbindelser.

Båda var osäkra på om de kunde lita på varandra, men samarbetet växte fram och ledde till dokumentären Mr. Nobody Against Putin. Filmen, som bygger på Talankins material, är inte bara en skildring av statens militärpatriotiska program – den handlar också om Talankins inre konflikt när han insåg vilken roll hans arbete spelade i regeringens agenda.

Lämna Ryssland, vittna

När dokumentären närmade sig färdigställande insåg Talankin, sade han i intervjun, att det inte längre var ett alternativ att stanna i Ryssland. Med lagar som kriminaliserar varje form av avvikande åsikt om militären var risken för fängelse alltför stor.

I juni 2024 lämnade han Ryssland och tog endast med sig hårddiskar fyllda med filmmaterial – hans sista koppling till det liv han hade känt. Till en början trodde han att han kunde flytta inom Ryssland, men när riskerna ökade sökte han till slut tillflykt i Prag.

Filmen, skriver The New York Times, hade premiär 2025 på Sundance och vann ett särskilt jurypris. Men konsekvenserna kom snabbt. Myndigheterna i Karabash fick kännedom om filmen och många av Talankins tidigare kollegor pressades att bryta kontakten med honom.

Vissa gjorde det, men andra hörde av sig i hemlighet för att visa sitt stöd. En tidigare elev såg dock dokumentären och sade att han inte uppfattade någon propaganda. För Talankin sved den kommentaren mest – inte på grund av dess fientlighet, utan för att den visade hur djupt den nya berättelsen hade rotat sig hos hans tidigare elever.

Att lämna handlade inte bara om att lämna Ryssland, utan om att lämna allt han hade känt. ”När jag tog farväl”, sade Talankin till The Moscow Times, ”var det inte bara av skolan, utan av människorna och lärdomarna som hade format mitt liv.”

Källor: The New York Times; The Moscow Times