Argumenten för klimatåtgärder i mindre länder: Större genomslag än storleken antyder

Påståendet kan verka praktiskt vid första anblicken. Ett land står endast för en liten del av de globala utsläppen – varför skulle det då agera snabbare än de största utsläppsländerna?

The Guardian rapporterar att ledare i Storbritannien, Australien, Tyskland och Italien har använt varianter av detta argument när de ifrågasatt kraftfullare klimatåtgärder. Tidningen skriver också att Kina, USA och Indien tillsammans står för drygt hälften av dagens fossila koldioxidutsläpp.

Men resten av världen är inte obetydlig. Hundratals mindre andelar summerar tillsammans till nära hälften av de årliga utsläppen.

Det finns också ett historiskt ansvar. Många rika länder byggde sitt välstånd under årtionden av koldioxidintensiv tillväxt. Deras nuvarande årliga andel kan verka begränsad, men deras historiska utsläpp och ekonomiska kapacitet är fortfarande centrala i debatten.

Professor Piers Forster, klimatforskare vid University of Leeds, sade till tidningen:

”Den framtida uppvärmningen drivs av framtida utsläpp, så varje ton koldioxid som ett land eller en individ kan undvika att släppa ut kommer att förbättra temperaturutvecklingen och minska effekterna av värmeböljor för kommande generationer.”

Vindkraftens framgång visar hur teknik sprids

Danmarks Klimatråd menar att ett lands klimatroll också bör bedömas utifrån vad det utvecklar, demonstrerar och exporterar. I ett diskussionsunderlag lyfts vindkraften fram som Danmarks tydligaste exempel.

Den största effekten kom inte enbart från de vindkraftverk som installerades i Danmark. Den uppstod genom forskning, industriell erfarenhet, patent, exportmarknader och praktiskt kunnande som andra länder kunde dra nytta av.

Nu är den svårare frågan om Danmark kan upprepa den framgången.

Klimatrådet pekar ut Power-to-X som ett möjligt område. Power-to-X är ett samlingsnamn för tekniker som använder förnybar el för att producera vätgas och andra bränslen med låga koldioxidutsläpp för sektorer som är svåra att elektrifiera direkt, däribland tung industri, sjöfart och flyg.

Växande internationella investeringar väntas påskynda utvecklingen av dessa tekniker globalt, vilket kan bidra till den bredare klimatomställningen. Samtidigt gör det det svårare för Danmark att etablera den typ av dominerande ställning som landet en gång byggde upp inom vindkraft.

Enligt Klimatrådet skulle Danmark behöva långsiktiga investeringar i forskning, utveckling och demonstrationsprojekt, moderna testanläggningar, en högkvalificerad arbetskraft samt ett starkare samarbete mellan universitet, näringsliv och offentliga myndigheter om landet vill bygga upp en ny internationell styrkeposition jämförbar med sitt långvariga ledarskap inom vindkraft.

Offentliga exempel kan bli politik på andra håll

Nyhetssajten Zetland har argumenterat för att Danmark inte bör betraktas som en isolerad klimataktör, eftersom vanor, politiska åtgärder och sociala normer ofta sprids över nationsgränser.

Köpenhamns cykelkultur är ett tydligt exempel. Cykelbanor i en stad förändrar inte på egen hand de globala transportutsläppen. Men de ger andra städer en fungerande modell för gatudesign, pendlingsvanor och renare stadsmobilitet.

När stadsplanerare, politiker eller transportmyndigheter söker alternativ till bilberoende stadsmiljöer erbjuder Köpenhamn ett konkret exempel som de kan studera, anpassa och använda i sina egna diskussioner.

Effekten är inte enbart teknisk. En stad där många cyklar i vardagen förändrar också människors bild av vad som är normalt. Den visar att cykling inte behöver vara en nischad livsstil utan kan bli ett självklart transportmedel för arbetstagare, studenter, föräldrar och äldre. Den typen av förebilder kan spela stor roll när andra städer försöker vinna allmänhetens stöd för ny infrastruktur.

Kampanjer mot matsvinn och kost med mindre kött fungerar på liknande sätt. En lokal förändring kan börja hos hushåll, ideella organisationer eller kampanjgrupper och därefter påverka livsmedelsbutiker, restauranger, skolor och investerare. Med tiden kan det som börjar som individuella beteenden utvecklas till marknadssignaler, affärsmöjligheter eller politiska prioriteringar.

Det är här argumentet om utsläppsandel blir alltför snävt. En inhemsk politisk åtgärd eller samhällstrend kan till en början ha liten betydelse i utsläppstermer men ändå förändra vad andra regeringar, företag eller konsumenter uppfattar som realistiskt.

I den meningen mäts Danmarks inflytande inte enbart i ton utsläpp som undviks på hemmaplan, utan också i om landets vägval gör det lättare för andra att genomföra liknande förändringar.

Europeiska unionen förändrar skalan

Tilburg University beskriver detta samarbetsargument tydligt med utgångspunkt i Nederländerna. Professor Reyer Gerlagh sade att den nederländska klimatpolitiken får större genomslag när den kopplas samman med europeiska insatser:

”Tillsammans med EU kan vi åstadkomma 27 gånger mer än om varje land agerade på egen hand.”

Uttalandet är politiskt snarare än matematiskt. Europeiska unionens 27 medlemsländer har inte samma inflytande, och nationella intressen står ofta mot varandra. Ändå kan gemensamma regler omforma marknader på ett sätt som inget mindre land skulle kunna göra på egen hand.

EU system för handel med utsläppsrätter är ett exempel på denna bredare räckvidd. Ett nationellt förslag eller en beprövad politisk åtgärd kan bli en del av ett större ramverk för industri, transporter, uppvärmning, jordbruk eller infrastruktur för ren energi.

Universitetet lyfte fram Nederländernas vattenförvaltning, integration av solenergi, batterilagring och grön vätgas. När dessa system fungerar under nederländska förhållanden blir de erfarenheter som andra kan anpassa till sina egna förutsättningar.

Trovärdighet är fortfarande viktig i klimatdiplomatin

Det finns också en diplomatisk kostnad i att göra för lite. En välbärgad regering som hävdar att dess utsläpp är för små för att spela någon roll får mindre trovärdighet när den uppmanar större länder att agera.

Klimatförhandlingar bygger på förtroende lika mycket som på siffror. Länder som kräver högre ambitioner av andra står på fastare mark när de kan visa att de själva genomför svåra förändringar.

Den inhemska klimatpolitiken förbereder också företagen för framtidens marknader. Strängare klimatregler kan vara omstridda, men de kan samtidigt driva företag att utveckla renare produkter innan den globala efterfrågan har slagit igenom fullt ut.

Den praktiska frågan är inte om Storbritannien, Danmark eller Nederländerna kan lösa klimatkrisen på egen hand. Det kan de inte. Frågan är om deras beslut både minskar utsläppen på hemmaplan och samtidigt gör användbar teknik, effektiv reglering och hållbara beteenden lättare för andra att ta efter.

Det är där mindre länder fortfarande har ett handlingsutrymme: inte som ensamma räddare, utan som tidiga föregångare i ett globalt system där länder observerar, inspireras av och konkurrerar med varandra.

Källor: The Guardian; Danmarks Klimatråd; Zetland; Tilburg University.