Den mörka sanningen bakom USA förmögenhetsklyfta: Därför gjorde rasismen alla fattigare

En rapport från Citigroup från 2020 beräknade att USA hade kunnat tillföra ekonomin ytterligare 16 biljoner dollar om fyra klyftor som drabbade svarta amerikaner hade slutits redan 20 år tidigare. Beräkningen omfattade löner, utbildning, bostäder och investeringar.

Beräkningen byggde på en kontrafaktisk modell och var inte en redovisning av pengar som bokstavligen hade försvunnit. Den uppskattade den ekonomiska aktivitet som kunde ha uppstått genom högre inkomster, fler bostadsköp, bättre utbildning och större investeringar i svartägda företag.

Heather McGhee, amerikansk författare och tidigare chef för policyorganisationen Demos mellan 2014 och 2018, har undersökt hur motsättningar mellan olika rasgrupper kan få väljare och beslutsfattare att motsätta sig reformer som skulle gynna samhället i stort. I sin bok The Sum of Us från 2021 beskriver hon detta som ett nollsummetänkande: antagandet att framsteg för en rasgrupp måste ske på en annan grupps bekostnad.

Ett tydligt exempel uppstod i Montgomery i Alabama för mer än sex decennier sedan.

Oak Park hade en kommunal simbassäng, en djurpark och andra rekreationsanläggningar som användes av stadens vita invånare. Enligt historiesajten Historienet stängde stadens myndigheter parken 1959, fyllde igen bassängen och sålde djuren när det inte längre var juridiskt möjligt att upprätthålla segregationen.

Bassängen hade länge varit en samlingsplats under somrarna, men svarta familjer förbjöds att använda den. I stället för att driva en integrerad anläggning valde staden att avveckla den helt.

Friheten förde med sig nya begränsningar

Det lagliga slaveriet avskaffades i hela USA efter inbördeskriget och genom ratificeringen av det 13 tillägget till konstitutionen i december 1865. Nästan fyra miljoner människor frigjordes från slaveriet, även om tillägget innehöll ett undantag som tillät ofrivilligt arbete som straff efter en fällande dom.

Det undantaget fick senare stor betydelse när diskriminerande lagar och rättstillämpning pressade svarta amerikaner in i olika former av tvångsarbete. Delstater i södern införde så kallade Black Codes, som varierade mellan delstaterna men ofta begränsade rörelsefrihet, arbete och ekonomiskt oberoende.

Lagar mot lösdriveri gjorde det möjligt för myndigheter i vissa områden att gripa svarta personer som saknade ett arbete som godkänts av vita tjänstemän. Den som inte kunde betala de böter som följde kunde fängslas, hyras ut som arbetskraft eller tvingas in i olika arbetsarrangemang. Även arbetsmarknadsregler kunde användas för att bestraffa arbetare som lämnade sina kontrakt före avtalstidens slut.

Åtgärderna gjorde det möjligt för tidigare slavägare att behålla tillgången till en kontrollerad arbetsstyrka utan att formellt återinföra slaveriet. Genomförandet vilade inte bara på lagtexter, utan också på polis, domstolar och lokala myndigheter.

Det 15 tillägget till konstitutionen, som ratificerades 1870, förbjöd att rösträtten nekades på grund av ras. Under de följande årtiondena använde sydstaterna valskatter, läskunnighetstester och administrativa hinder för att begränsa svarta amerikaners rösträtt, samtidigt som de undvek öppet rasistiska formuleringar.

Egendom gav inget säkert skydd

Att äga mark skyddade inte alltid svarta samhällen från att tvingas bort.

Seneca Village växte fram på Manhattan under 1800-talet och blev hem för en huvudsakligen svart befolkning där många ägde sin mark. Invånarna byggde hus, kyrkor och en skola på den mark som senare blev en del av Central Park.

År 1857 tog New York över området genom eminent domain, den amerikanska formen av tvångsinlösen av privat egendom. Invånare som motsatte sig beslutet avhystes när bosättningen revs för att ge plats åt parken.

Detta skilde sig från det rasistiska våld som senare ödelade svarta samhällen på andra håll. Seneca Village försvann genom ett statligt markförvärv snarare än en pöbelattack, men invånarna förlorade ändå sina hem, sin mark och ett etablerat bostadsområde.

Greenwood i Tulsa i Oklahoma drabbades av en betydligt mer våldsam förstörelse. Det välmående svarta distriktet rymde bostäder, kyrkor och företag innan en vit mobb började attackera området den 31 maj 1921. Våldet fortsatte i två dagar och ledde till att invånare dödades eller fängslades, medan stora delar av stadsdelen brändes ner. U.S. Department of the Interior beskriver Greenwood vid denna tid som ett av de rikaste svarta samhällena i landet.

Rosewood i Florida förstördes under ett annat rasistiskt våldsutbrott i januari 1923. Att nämna orten tillsammans med Seneca Village och Greenwood innebär inte att fallen var likvärdiga. De illustrerar olika sätt på vilka svart egendom och samhällsliv kunde göras osäkra: tvångsinlösen i det ena fallet och organiserat våld i de andra.

Bostadsmarknaden cementerade ojämlikheten

Under 1900-talet blev diskriminering en etablerad del av bostads- och kreditmarknaden.

Från 1930-talet klassificerade federala myndigheter, lokala värderingsmän och privata organisationer bostadsområden utifrån hur riskfyllda de ansågs vara ur bolånesynpunkt. De områden som fick de lägsta betygen markerades ofta med rött på kartor, vilket gav upphov till begreppet redlining.

Ras påverkade många av dessa bedömningar. Områden med svarta invånare betraktades ofta som riskfyllda investeringar, medan federala riktlinjer för bolån, begränsande bostadsklausuler och diskriminering från privata långivare förstärkte bostadssegregationen.

Kartorna verkade inte isolerat, och historiker fortsätter att undersöka vilken exakt betydelse de hade för utlåningsbeslut. De utgjorde en del av ett större system som begränsade tillgången till prisvärda bolån och statligt stödda krediter.

Denna utestängning fick stor betydelse eftersom bostadsägande blev ett av de viktigaste sätten för amerikanska familjer att bygga upp förmögenhet. En bostad kunde öka i värde, ärvas av barn eller användas som säkerhet för utbildning och företagsinvesteringar. Familjer som stängdes ute från bolånemarknaden gick miste om årtionden av möjlig värdeökning.

Ojämlikheten på bostadsmarknaden påverkade även den offentliga utbildningen. Lokala fastighetsskatter står för en betydande del av finansieringen av skolor i många delar av USA, även om delstatliga och federala bidrag varierar kraftigt. Samhällen med lägre fastighetsvärden hade ofta en svagare lokal skattebas, vilket gjorde skolorna mer beroende av extern finansiering och mer utsatta för resursbrist.

Dessa skillnader kunde påverka klasstorlekar, lokaler, möjligheterna att rekrytera personal och de möjligheter som stod eleverna till buds. Utbildningsklyftorna påverkade sedan sysselsättning och inkomster, vilket gjorde det svårare för nästa generation att ta sig in på bostadsmarknaden.

Förlusterna spred sig vidare

Citigroups uppskattning försökte mäta de samlade ekonomiska konsekvenserna av sådana hinder. Rapporten drog slutsatsen att minskade rasklyftor skulle ge bredare ekonomiska vinster genom högre inkomster, större investeringar, ökad konsumtion och ett ökat bostadsägande.

Argumentet innebär inte att varje historisk orättvisa kan reduceras till en prislapp. Det visar att när miljontals människor utestängs från produktiva möjligheter uppstår kostnader som sträcker sig långt bortom de direkt drabbade hushållen.

Simbassängen i Montgomery är ett tydligt exempel på ett sådant val. En offentlig anläggning försvann därför att myndigheterna vägrade att driva den på lika villkor. Diskrimineringen på bostads- och kreditmarknaden var mindre dramatisk, men fick betydligt mer långvariga konsekvenser genom att påverka vem som kunde köpa en bostad, finansiera en utbildning eller föra vidare förmögenhet till nästa generation.

Den ekonomiska klyftan skapades därför inte av en enskild lag, institution eller våldshändelse. Den växte fram genom beslut som fattades av lagstiftare, domstolar, långivare, samhällsplanerare och lokala myndigheter under många årtionden.

Källor: Historienet; Citigroup; Heather McGhee – The Sum of Us; US National Archives; U.S. Department of the Interior