Kenneth Glad
Den civila industrin ställdes inför krav som saknade motstycke i dess tidigare erfarenheter. För att möta dem krävdes nya maskiner, samordnade leverantörer och miljontals ytterligare arbetare.
År 1940 lämnade William S. Knudsen General Motors för Washington för att hjälpa USA att förbereda sig för en konflikt som landet ännu inte hade gått in i. Den danskfödde industriledaren mötte ett land med enorma fabriker, men utan någon enkel metod för att ställa om den civila produktionen till militär utrustning.
Enligt Historienet emigrerade Knudsen från Köpenhamn år 1900 innan han gjorde karriär på Ford och General Motors. Hans värde för regeringen låg i hans årtionden av erfarenhet av att organisera massproduktion, särskilt flödet av komponenter genom stora nätverk av fabriker.
Delarna måste fungera tillsammans
Knudsens omedelbara problem var inte bara att övertyga företag om att acceptera militära kontrakt. Flygplan, motorer och pansarfordon krävde komponenter som tillverkades enligt betydligt snävare toleranser än många civila produkter. En felaktigt uppmätt del kunde försena en hel monteringslinje.
Historienet betonar hans förkärlek för utbytbara komponenter som inte krävde någon filning eller justering av arbetarna. När varje axel, hölje och motordel fungerade på exakt samma sätt kunde olika leverantörer tillverka delar av samma maskin utan att arbeta under samma tak.
Omställningen krävde ändå specialiserade verktygsmaskiner. Dessa behövde kunna skära och forma metall med hög precision, samtidigt som nya mätinstrument krävdes för att kontrollera att delarna uppfyllde militärens krav. Företagsledare behövde också samordna råmaterial och underleverantörer i en omfattning som få företag tidigare hade försökt sig på.
Biltillverkare fick statliga kontrakt för motorer, lastbilar, stridsvagnar och flygplan. Packard förberedde en licenstillverkad version av Rolls-Royce Merlin-motorn för produktion med amerikanska verktyg och tillverkningsmetoder. Chrysler drev samtidigt den nya Detroit Tank Arsenal, den första amerikanska fabriken som byggdes särskilt för massproduktion av stridsvagnar.
Byggandet inleddes innan USA gick in i kriget. Enligt US Army färdigställde fabriken sin första stridsvagn på drygt åtta månader och producerade 22 234 nya stridsvagnar under andra världskriget.
Produktionen var beroende av människor
Fords fabrik Willow Run blev ytterligare ett test av bilindustrins produktionsmetoder. Dess långa produktionslinje delade upp tillverkningen av bombplanet B-24 Liberator i upprepningsbara monteringsmoment, även om problem med verktyg och konstruktionsändringar bromsade fabrikens produktion i början.
Vid krigets slut visar Fords egna uppgifter att företaget hade byggt mer än 8 000 B-24-bombplan. Under perioder med högst produktion kom Willow Run nära det uppmärksammade målet att färdigställa ett flygplan i timmen.
Fabrikerna hade inte kunnat upprätthålla en sådan produktion utan en betydligt större arbetsstyrka. US National Archives uppger att omkring tre miljoner kvinnor arbetade i amerikanska krigsindustrier och bidrog till att täcka arbetskraftsbristen när miljontals män gick in i militärtjänst.
Knudsen var en av många organisatörer i en betydligt större mobilisering som omfattade federala myndigheter, militära planerare, företagsledare, arbetsledare och fabriksarbetare. Hans särskilda bidrag var att koppla samman militärens efterfrågan med produktionsmetoder som redan hade prövats inom bilindustrin.
Bedriften var därför inte resultatet av en ensam industrihjältes arbete. Knudsen bidrog till att skapa produktionsramverket, men resultaten byggde på att tusentals företag tillverkade kompatibla delar och att miljontals människor höll maskinerna i gång.
Källor: Historienet, US National Archives
