Kenneth Glad
En växande produktionsbransch har fört med sig internationella investeringar och arbete året runt till Medelhavslandet. Framgångarna väcker samtidigt svårare frågor om offentliga incitament, lokal kompetens och den press som ett ständigt pågående filmande skapar.
En återbäring på upp till 40 procent har blivit ett av Maltas mest kraftfulla verktyg för att locka stora film- och tv-produktioner till landet.
Enligt de officiella riktlinjerna från Malta Film Commission ligger standardåterbäringen på 30 procent av de stödberättigande utgifterna för kvalificerade spelfilmsproduktioner, med möjlighet till ytterligare upp till 10 procentenheter om produktionen uppfyller kriterier som rör maltesiska kulturella inslag och en större användning av lokala resurser.
Mot den bakgrunden rapporterar The Guardian att Malta stod värd för 36 stora produktioner under 2025 och att samtliga kvalificerade sig för en återbäring på 40 procent. Under vart och ett av de senaste tre åren har fler än 30 film- och tv-projekt spelats in där.
Politiken placerar Malta mitt i en bredare europeisk konkurrens om produktioner vars budgetar kan flyttas över nationsgränser. Ekonomiska incitament har blivit allt viktigare för beslut om var filmer finansieras och spelas in.
En studie från 2026 av European Audiovisual Observatory visade att produktionsincitament stod för 21 procent av finansieringen av europeiska fiktionsfilmer för biografvisning som hade premiär eller planerades få premiär under 2023. Tillsammans med direkt offentlig finansiering stod det offentliga stödet för 47 procent av finansieringen i studiens urval.
Incitamenten omformar produktionen
European Audiovisual Observatory uppger att skatteavdrag, återbäringar och liknande system har blivit centrala delar av den audiovisuella politiken och påverkar investeringar, sysselsättning, infrastruktur och konkurrensen mellan olika produktionsområden.
Malta har satsat på den konkurrensen genom både ekonomiska incitament och etablerade produktionsanläggningar. Landets koppling till internationellt filmskapande sträcker sig tillbaka till stumfilmseran, medan specialbyggda vattentankar senare har bidragit till att göra öarna särskilt användbara för produktioner med scener till havs.
Maltas historia som internationell inspelningsplats sträcker sig tillbaka till 1925, då den brittiska stumfilmen Sons of the Sea blev den första kända långfilmsproduktionen som spelades in på öarna, flera decennier innan en inhemsk maltesisk filmindustri började växa fram.
Filmkommissionären Johann Grech säger att branschen har förändrats avsevärt sedan den tid då produktionsarbetet till stor del var säsongsbetonat. ”Nu har vi en bransch som arbetar varje dag, året runt.”
Maltas geografi ger platsansvariga ytterligare ett skäl att överväga öarna. Historiska gator, medelhavsarkitektur och kustlandskap kan användas för att återskapa vitt skilda delar av världen, vilket gör det möjligt för produktioner att växla mellan olika miljöer utan att behöva flytta mellan länder.
The Guardian rapporterade att Malta på senare tid har fått föreställa bland annat Grekland, Sicilien, södra Frankrike och Karibien. Stora produktioner som Gladiator II och Jurassic World Rebirth har också spelats in där, vilket visar omfattningen av de internationella projekt som landet numera kan locka till sig.
Malta syns också allt oftare på film som sig självt. Den tredje Enola Holmes-filmen använder ön som en del av sin miljö, medan Stephen Poliakoffs planerade tv-produktion The Order utspelar sig kring de händelser som ledde fram till den osmanska belägringen av Malta 1565.
Men att locka internationella produktioner och att utveckla en stark inhemsk filmindustri är inte nödvändigtvis samma sak.
Lokala filmskapare möter en annan verklighet
Internationella produktioner skapar en stabil efterfrågan på maltesiska filmteam, tekniker och anläggningar, men deras större budgetar kan också driva upp lönerna till nivåer som mindre inhemska projekt inte har råd med.
Den Maltabaserade manusförfattaren och tidigare filmkritikern Teodor Reljic beskrev klyftan för The Guardian: ”Det finns lite av ett parallellt universum: De som arbetar med servicetjänster blomstrar, men lokala filmskapare har inte råd att betala en DOP [fotograf], eftersom de förväntar sig arvoden på Jurassic World-nivå.”
Kontrasten är särskilt tydlig med tanke på Maltas begränsade inhemska produktion. Under de senaste åren har landet vanligtvis bara producerat ett fåtal långfilmer per år, samtidigt som dussintals internationella film- och tv-projekt har använt Malta som produktionsbas.
Obalansen belyser en bredare utmaning för mindre europeiska filmindustrier. Utländska produktioner kan skapa arbetstillfällen, stärka den tekniska kompetensen och stödja lokala företag, men en framgångsrik servicesektor leder inte nödvändigtvis till fler möjligheter för inhemska filmskapare.
Effekterna av uppsvinget märks också utanför branschen. The Guardian uppger att det förekommer klagomål på vägavstängningar och parkeringsrestriktioner när maltesiska bostadsområden förvandlas till inspelningsplatser. Utrustning kopplad till en produktion i Valletta skadade nyligen en hundra år gammal staty och en historisk sockel på St George’s Square, vilket ledde till ytterligare kritik.
Malta har fått fler arbetstillfällen, ökade utgifter och större internationell exponering genom produktionsboomen. Men pressen på lokala budgetar och filmteam väcker en svårare fråga: om landet kan fortsätta vara ett stort centrum för filminspelningar och samtidigt ge maltesiska filmskapare utrymme att skapa sina egna verk.
Källor: The Guardian, European Audiovisual Observatory, Malta Film Commission
