Kenneth Glad
Storskaliga politiska kampanjer kan väcka intresse hos regeringar som söker möjligheter att påverka utvecklingen utomlands. Dokument från kalla kriget visar försök att forma opinionen, men också gränserna för vad utomstående aktörer kunde åstadkomma.
Enligt Churchill Archives Centre gjorde den tidigare KGB-arkivarien Vasiliy Mitrokhin i hemlighet handskrivna anteckningar från dokument som han kom i kontakt med under sitt arbete inom den sovjetiska underrättelsetjänsten. Hans senare maskinskrivna anteckningar blev tillgängliga för forskare 2014, även om arkivet framhåller att det inte självständigt kan verifiera den information som han valde ut och skrev av.
En CIA-referensguide från 1987 uppgav att sovjetiska påverkanskampanjer använde metoder som desinformation, förfalskade dokument, planterade rykten och vänligt sinnade politiska grupper. Den pekade också ut World Peace Council som en av 17 internationella organisationer som stöddes av Sovjetunionen och användes för att främja ståndpunkter som låg i Moskvas intresse.
En amerikansk kongressutredning från 1982 undersökte om sovjetiska organisationer försökte påverka amerikanska kärnvapenmotståndare. Under utfrågningarna sade FBI-tjänstemannen Edward O’Malley att organisationer med kopplingar till Sovjetunionen hade hjälpt till att planera demonstrationen i New York den 12 juni. Han gick dock inte så långt som att säga att de låg bakom den enorma uppslutningen.
Edward Boland, som var ordförande för kommittén, sade senare att han inte hade funnit några bevis för att den sovjetiska inblandningen hade haft någon betydande inverkan på den bredare rörelsen för en frysning av kärnvapenupprustningen. Den slutsatsen står i kontrast till HistorieNets beskrivning av Moskvas försök att utnyttja det västliga motståndet mot kärnvapen.
Påverkan mötte tydliga begränsningar
Dokument som bevaras av LSE IDEAS visar att brittiska Campaign for Nuclear Disarmament (CND) upprätthöll kontakter på båda sidor om järnridån. Organisationen var en av Storbritanniens mest framträdande kärnvapenmotståndsorganisationer, och i början av 1980-talet hade den blivit en viktig röst i debatten om huruvida nya amerikanska robotar skulle placeras ut i Västeuropa.
År 1982 reste en delegation från CND till Moskva, där medlemmarna träffade företrädare för Soviet Peace Committee. Efteråt skrev den sovjetiska organisationen till CND:s ordförande Joan Ruddock och uttryckte intresse för ett närmare samarbete.
Kontakten skapade en svår fråga för västliga aktivister: kunde dialog med officiellt godkända sovjetiska organisationer främja nedrustning, eller riskerade den att ge legitimitet åt grupper som verkade inom det kommunistiska politiska systemet?
CND diskuterade senare om större uppmärksamhet i stället borde riktas mot oberoende fredsaktivister och dissidenter i Östeuropa. Till skillnad från officiella organisationer kunde dessa grupper utmana sina egna regeringar och uttrycka kritik mot den sovjetiska militärpolitiken inifrån östblocket.
Robotplaner ökar spänningarna
NATO förberedde sig samtidigt för att gå vidare med ett beslut som fattats 1979. Planen var att placera ut 572 amerikanska Pershing II-robotar och kryssningsrobotar i Västeuropa, om inte förhandlingarna med Moskva först ledde till ett avtal om vapenkontroll. Om de båda sidorna kunde enas om tillräckligt stora nedskärningar skulle de nya robotarna inte behöva placeras ut.
Inför parlamentsvalet 1983 hade kärnvapen blivit en stor politisk fråga i Storbritannien. CND organiserade inte bara demonstrationer. Lokala aktivister uppvaktade också parlamentsledamöter, kontaktade valkandidater och arbetade för att ge försvarspolitiken en mer framträdande plats på den politiska dagordningen.
Dessa ansträngningar stoppade inte utplaceringen. Den 14 november 1983 anlände de första kryssningsrobotarna till Greenham Common, vilket gjorde en plats som redan förknippades med flera års protester till en av de tydligaste symbolerna för kärnvapenkonfrontationen i Storbritannien.
NATO hade månaden innan bekräftat att utplaceringen skulle inledas före årets slut om ingen överenskommelse hade nåtts. Samtidigt sade alliansen att fortsatta förhandlingar fortfarande kunde leda till förändringar längre fram. Ett framtida avtal skulle kunna stoppa ytterligare utplaceringar eller leda till att robotar som redan placerats ut i Europa drogs tillbaka.
Källor: HistorieNet, Churchill Archives Centre, arkivmaterial från CND via LSE IDEAS.
