Kenneth Glad
Begravning kan ibland ge resultat som tycks strida mot den vanliga nedbrytningsprocessen. Laboratorieförsök bidrar nu till att förklara varför ett särskilt ömtåligt organ ibland finns kvar efter att annan mjukvävnad har försvunnit.
Mänsklig hjärnvävnad bryts vanligtvis ned snabbt efter döden. Arkeologiska fynd visar dock att detta inte alltid är fallet.
Forskare som publicerade sina resultat i Proceedings of the Royal Society B granskade 4 405 bevarade mänskliga hjärnor från en tidsperiod på omkring 12 000 år. I 1 328 fall fanns hjärnan kvar trots att resten av kroppens mjukvävnad hade försvunnit.
Vissa exempel kunde förklaras av nedfrysning, uttorkning eller de kemiska förhållandena i torvmossar. Andra kunde inte förklaras på detta sätt. Många av dessa ovanliga fall kom från fuktiga eller vattenmättade miljöer, vilket tydde på att begravningsförhållandena behövde undersökas närmare.
Forskare återskapade nedbrytningsprocessen
I ett experiment från 2026, som rapporterades i Journal of Proteome Research, undersökte en forskargrupp ledd av arkeologen och rättsantropologen Alexandra Morton-Hayward vid University of Oxford denna möjlighet med hjälp av 72 muskroppar. Forskarna placerade dem i fyra olika begravningsmiljöer som kombinerade fuktigare eller torrare förhållanden med större eller mer begränsad tillgång till syre från atmosfären. Därefter undersöktes kvarlevorna med jämna mellanrum under sex månader.
Hjärnorna bröts inte ned på samma sätt i alla miljöer. Där det fanns gott om vatten men där nytt syre hade svårare att tillföras kunde en större andel av vissa proteinfragment fortfarande påvisas. I begravningsmiljöer med större utbyte med atmosfären var de molekylära förlusterna mer omfattande.
Experimentet mätte inte kontinuerligt syrehalten direkt runt varje djurkropp, en begränsning som forskarna själva påpekade. Jämförelsen gäller därför skillnader i syretillförsel snarare än miljöer som var helt syrerika respektive helt syrefria.
Nedbrytning kan skapa stabilitet
Morton-Hayward och hennes kollegor menar att en begränsad syretillgång förändrar nedbrytningsprocessens förlopp. Vissa kemiska reaktioner kan börja binda samman molekyler i stället för att fortsätta bryta ned dem, vilket gör delar av hjärnan mer motståndskraftiga mot nedbrytning.
Alla proteinfragment hade inte samma förutsättningar att bevaras. Experimentet visar att bevarandet delvis berodde på den molekylära sammansättningen och fragmentens placering i proteinerna, snarare än på att hjärnan bevarades i sin helhet.
Tidigare forskning om den cirka 2 600 år gamla Heslington-hjärnan i England visade på liknande sätt att gammal nervvävnad kan bevara stora mängder proteinmaterial.
Sådana kvarlevor skulle i framtiden kunna ge information som inte går att få enbart från skelett, bland annat molekylära belägg med betydelse för genetik, hälsa, kost och sjukdomar.
Källor: Proceedings of the Royal Society B, Journal of Proteome Research
