Kenneth Glad
För miljontals människor som försöker gå ner i vikt har veckovisa injektioner snabbt blivit en livlina. Men alla som har använt dem vet att behandlingen ofta innebär besvärliga magproblem. Nu kan dessa besvär äntligen bli ett minne blott.
Forskare vid Stanford Medicine har identifierat en naturligt förekommande molekyl som efterliknar den aptitdämpande effekten hos storsäljande viktminskningsläkemedel. Tidiga laboratorietester visar att föreningen dämpar hungern och minskar kroppsfettet på ett sätt som liknar semaglutid, den aktiva substansen i Ozempic.
Till skillnad från äldre behandlingar uppges molekylen helt kringgå matsmältningsorganen, skriver Science Daily. I stället verkar den direkt på den hjärnregion som styr ämnesomsättningen och mättnadskänslan.
Denna skillnad är viktig. Semaglutid påverkar receptorer i bland annat bukspottkörteln och tarmen, vilket ofta leder till magproblem och illamående.
Enligt Katrin Svensson, biträdande professor i patologi, ”finns receptorerna som semaglutid riktar sig mot i hjärnan, men också i tarmen, bukspottkörteln och andra vävnader”. Genom att rikta in sig direkt på hypotalamus kan det nya alternativet undvika att utlösa mer omfattande kroppsliga reaktioner.
En digital nål i en höstack
För att hitta molekylen tog forskarteamet hjälp av modern teknik. I stället för att ägna årtionden åt att manuellt undersöka hundratusentals små proteinfragment utvecklade de en specialanpassad datoralgoritm kallad Peptide Predictor.
Programvaran analyserade ungefär 20 000 mänskliga gener för att identifiera lovande kandidater. Bland dessa identifierade algoritmen 373 möjliga kandidater. ”Algoritmen var helt avgörande för våra fynd”, konstaterade Svensson enligt Science Daily.
En särskild peptid stack omedelbart ut i laboratorieförsöken. Peptiden, som kallas BRP och består av en kedja med 12 aminosyror, ökade nervcellsaktiviteten tio gånger mer än i kontrollförsöken.
Fettförlust utan nackdelar
Djurförsök bekräftade snabbt fyndet i levande organismer. När forskarna gav molekylen till normalviktiga möss och minigrisar åt djuren upp till 50 procent mindre mat under den följande timmen.
Under en två veckor lång studie på överviktiga möss gick den behandlade gruppen ner i genomsnitt tre gram, medan de obehandlade mössen gick upp tre gram. Avgörande var att viktminskningen berodde på en minskning av kroppsfettet snarare än muskelmassan.
Till skillnad från befintliga läkemedel orsakade behandlingen varken långsammare matsmältning, förstoppning eller ångestliknande beteenden i de tester som rapporterades i Nature. Nästa steg är kliniska studier på människor för att undersöka behandlingens säkerhet.
Som Svensson uttryckte det: ”Inget vi har testat tidigare har kunnat jämföras med semaglutids förmåga att minska aptit och kroppsvikt. Vi är mycket angelägna om att ta reda på om det är säkert och effektivt för människor.”
