Startsida Rymden Nästan 50 år efter uppskjutningen slår NASA rymdsond ett svindlande...

Nästan 50 år efter uppskjutningen slår NASA rymdsond ett svindlande rekord i rymden

Record_is_attached_to_Voyager_1
Public domain, via Wikimedia Commons

Hur långt ut i mörkret kan människans skapelser nå? I nästan fem decennier har en ensam resenär färdats allt längre bort från jorden i svindlande hastighet och lämnat alla välbekanta landmärken bakom sig. Den här veckan passerar den en osynlig gräns.

Onsdagen den 18 november når NASA rymdsond Voyager 1 ett avstånd på en ljusdag från jorden, enligt vetenskapssajten Videnskab. Det innebär att en radiosignal då kommer att behöva hela 24 timmar för att färdas mellan rymdsonden och jorden.

Inget människoskapat föremål har någonsin färdats längre bort. Sonden sköts upp från Kennedy Space Center i Florida i september 1977 och utnyttjade en ovanlig planetkonstellation för att ta sig förbi Jupiter och Saturnus innan den fortsatte sin resa ut mot stjärnorna.

Inte ens så långt ute i rymden är mörkret totalt. Enligt Videnskab lyser den avlägsna solen fortfarande starkare än en fullmåne på jorden och kastar svaga skuggor.

Lever på lånad tid

Voyager 1 byggdes för att hålla i fem år, men fungerar fortfarande nästan ett halvt sekel senare. Nu börjar dock strömmen ta slut.

För att förlänga livslängden på sondens lilla plutoniumdrivna kraftkälla har NASA ingenjörer stängt av nästan alla system ombord. Det gäller även kamerorna, som stängdes av 1990 efter att ha fotograferat jorden från ett avstånd på sex miljarder kilometer.

I dag skickar bara två vetenskapliga instrument fortfarande data hem, enligt NASA uppgifter. En magnetometer registrerar magnetfält, medan en annan sensor mäter plasma, en elektriskt laddad gas. De svaga signalerna kan fortsätta att nå jorden fram till omkring 2030.

När strömmen väl tar slut tystnar sonden för alltid.

Enligt Videnskab kommer Voyager 1 att nå Oortmolnet, ett enormt område med isiga himlakroppar, om ungefär 300 år. Om cirka 40 000 år passerar den sedan den röda dvärgstjärnan Gliese 445.

Ombord finns också en gyllene skiva med instruktioner om hur den ska spelas upp. Rymdsonden kommer att fortsätta sin färd genom Vintergatan i miljarder år och finnas kvar långt efter att solen svällt upp och slukat jorden om omkring fem miljarder år.

Robotar före mänskliga astronauter

En ljusdag låter som ett ofattbart avstånd. Men till stjärnorna räknas avstånden i ljusår.

Vetenskapssajten jämför milstolpen med att kasta en sten från en europeisk strand och sedan påstå att den redan har nått halvvägs till Amerika.

Med dagens kemiska raketer skulle en resa till den närmaste stjärnan ta över 10 000 år. Inte ens kärnkraftsdrivna motorer som färdades upp till 100 gånger snabbare skulle lösa problemet. Resan skulle fortfarande ta århundraden, och sonderna skulle bara få några timmar på sig att studera en planet innan de rusade vidare utan möjlighet att bromsa.

Mänskliga besättningar skulle inte kunna överleva en sådan resa.

I sitt versepos Aniara från 1956, som senare bearbetades till både opera och film, skildrade den svenske Nobelpristagaren Harry Martinson människor som flydde från ett kärnvapenkrig ombord på ett rymdskepp som kommit ur kurs.

Resenärerna greps av förtvivlan när de insåg att ett ljusår var som en grav. De dog miljontals år innan de skulle ha kunnat nå en beboelig värld.

Framtidens resor till andra stjärnor får därför överlåtas åt intelligenta, självständiga robotar som aldrig räknar med att återvända hem.

Ads by MGDK