Mimmo Wiestål Fischetti
Åttio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki vägrar överlevarna tiga. Trots ålder och sviktande hälsa reser de världen runt för att dela sina berättelser – i hopp om en framtid utan kärnvapen.
En stad byggd på minnen – och gräs
Där elden en gång härjade i Hiroshima växer nu gröna gräsmattor. Här, i Fredsparken byggd på platsen där atombomben föll den 6 augusti 1945, går 83-årige Kunihiko Iida dagligen som frivillig guide. Det tog honom 60 år att börja tala om det han upplevde som treåring – när han befann sig bara 900 meter från bombens epicentrum.
Han minns glasskärvorna som skar i kroppen. Rösten som inte bar när han försökte skrika efter sin mamma. En månad senare var både hans mamma och lillasyster döda. Själv drabbades han av strålskador under hela barndomen.
Först i 50-årsåldern återvände han till platsen, efter tjat från sin gamla faster. Det blev början på en lång och smärtsam process – att börja berätta, skriver EuroNews.
Från tystnad till turné i Europa
Idag guidar Iida besökare från hela världen och oroar sig för att kunskapen om bombernas fasor håller på att blekna. I somras reste han till Paris, London och Warszawa för att sprida sitt budskap om fred. Han var orolig över hur han skulle tas emot i kärnvapenländer – men möttes av applåder och handslag.
Hans budskap är tydligt: vi måste förstå konsekvenserna av kärnvapen – inte bara den omedelbara förstörelsen, utan den livsfarliga strålningen som lever kvar i generationer.
– Den enda vägen till fred är att avskaffa kärnvapen. Det finns ingen annan, säger han.
”Om en bomb träffar Japan igen är vi borta”
I Nagasaki lever 86-åriga Fumiko Doi med en annan sorts överlevnad – den som beror på ren tur. Den 9 augusti 1945 hann hennes tåg aldrig fram till stationen innan bomben föll. Från fönstret såg hon blixtra, och när hon hukade brast glasrutor runt henne. Ute på gatan såg hon människor med svartbrända ansikten och trasiga kläder.
Länge bar hon sin hibakusha-status – ett japanskt ord för överlevare – som en hemlighet. Hon var rädd för diskriminering. Hennes pappa, som tvingades samla ihop kroppar efter bombningen, blev sjuk av strålningen och skrev senare dikter om det han sett – dikter som fortfarande får henne att gråta.
Först efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 började hon tala offentligt.
– Vissa har glömt atombomberna… Det gör mig ledsen, säger hon.
Hon oroar sig för framtiden.
– Om en bomb träffar Japan igen är vi borta. Om fler används i världen… då är det jordens slut. Därför tar jag varje chans att prata.
Fler börjar tala – men många tiger ännu
Omkring 100 000 överlevare lever fortfarande – men långt ifrån alla berättar. Traumatiska minnen och rädsla för stigmatisering tystar många, även efter åtta decennier.
Men det finns tecken på en förändring. Efter G7-mötet i Hiroshima 2023 och Nobels fredspris till den japanska överlevandegruppen Nihon Hidankyo, har museerna i staden sett en kraftig ökning av besökare – många från utlandet. På Hiroshima Peace Memorial Museum är nu var tredje besökare internationell.
En av dem är amerikanska Samantha Anne, som tog med sina barn för att förstå vad som hände den där dagen.
– Det visar hur ett enda beslut kan leda till fullständig förödelse, säger hon.
En bit historia – i varje berättelse
74-årige Katsumi Takahashi, som också är guide i parken, gläds åt intresset från utlandet men oroas över att unga i Japan glömmer sin historia.
Efter en av sina rundvandringar stannar Iida till vid monumentet för de barn som dog i bombningen. Där hänger miljontals vikta papperstranor – symboler för fred – skickade från hela världen.
En av dem som lyssnade på hans berättelse var franska Melanie Gringoire.
– Det är som att få ta del av en liten bit historia, sa hon.
