Varför Europa misstror Putin: Rysslands historia visar ett mönster av brutna avtal

Från tsartiden till Sovjetunionen och dagens Kreml har överenskommelser som skulle garantera gränser eller begränsa aggression ofta följts av brott som förändrat hela regioner.

När internationella insatser för att få slut på kriget i Ukraina intensifieras, väger denna långa historia tungt i dagens diplomati.

En genomgång av tidigare fördrag visar ett konsekvent mönster som sträcker sig från imperialistisk expansion till Putins senaste invasioner.

Imperialistiska precedensfall

Ett tidigt exempel är freden i Küçük Kaynarca 1774, undertecknad med Osmanska riket efter det rysk–turkiska kriget.

Avtalet erkände Krim-khanatets självständighet, men enligt Digi24 installerade Ryssland inom ett decennium en lojal ledare och annekterade halvön 1783 – ett beteende som återkom 2014.

Ett liknande mönster syntes efter freden i Tilsit 1807. Trots att Ryssland lovade Napoleon att ansluta sig till blockaden mot Storbritannien, öppnade det 1810 i hemlighet sina hamnar för brittisk handel och beskattade franska varor.

Detta bidrog till spänningarna som ledde till Napoleons katastrofala invasion av Ryssland 1812.

Efter Krimkriget upprepades beteendet. Freden i Paris 1856 förbjöd ryska krigsfartyg i Svarta havet. Men 1870, efter Frankrikes nederlag mot Preussen, återinförde Ryssland sin flotta ensidigt – utan den enhälliga överenskommelse som krävdes.

I Östasien lovade Ryssland och Japan genom protokollen 1896 och 1898 att inte ingripa i Korea. Digi24 rapporterar dock att Ryssland 1903–1904 i praktiken tagit kontroll över halvön, vilket bidrog till det rysk–japanska krigets utbrott.

Brott under Sovjetepoken

Efter 1917 fortsatte avtalsbrotten under sovjetstyret.

Freden i Riga 1921 fastställde gränserna mot Polen och lovade ersättningar, kulturell återlämning och rätt till repatriering.

Enligt Digi24 stoppade sovjetregimen snabbt repatrieringen och vägrade ersättningar, vilket lämnade över 1,5 miljoner polacker kvar i Sovjetunionen. Många blev senare offer för Stalins terror.

Den polsk–sovjetiska icke-angreppspakten från 1932 bröts 1939 när Moskva i hemlighet kom överens med Nazityskland om att dela Polen. Den 17 september invaderade Sovjet och hävdade att den polska staten ”upphört att existera”.

Samma öde drabbade den finsk–sovjetiska icke-angreppspakten. 1939 iscensatte Sovjet ett gränsprovokation, skyllde på Finland och inledde en invasion.

Även avtal med allierade förfalskades i praktiken. Jaltadeklarationen 1945 lovade fria val i Polen, men Digi24 noterar att Sovjetunionen blockerade oppositionen och manipulerade den första efterkrigsvalet.

Modern federation, gamla vanor

Efter Sovjetunionens fall försvann förhoppningarna om ett avtalstroget Ryssland snabbt.

Ukraina erfarde detta först genom Budapestmemorandumet 1994, undertecknat med Ryssland, USA och Storbritannien.

Som motprestation för att avstå från sitt kärnvapenlager fick Ukraina försäkringar om suveränitet och skydd mot tvång.

Digi24 rapporterar att Ryssland snabbt urholkade avtalet genom energipolitisk press och senare bröt det helt genom att annektera Krim 2014 och stödja separatister i Donbas.

Vänskapsfördraget mellan Kyiv och Moskva 1997 gick samma väg. Det fastställde gränser och förbjöd våld – men Ryssland bröt det och destabiliserade östra Ukraina. Ukraina avslutade avtalet 2018.

Även snävare avtal ignorerades. Enligt avtalet om Azovska sjön och Kertjsundet 2003 garanterades fri sjöfart. Efter annekteringen började Ryssland behandla havet som sina inre vatten, genomförde utdragna inspektioner, besköts ukrainska fartyg 2018 och stoppade senare större delen av den kommersiella trafiken.

Invasionen av Georgien

Rysslands invasion av Georgien 2008 visade åter samma mönster. Efter angrepp på Sydossetien och Abchazien gick Moskva med på ett EU-medlat eldupphör som krävde tillbakadragande till förkrigslinjer – men Ryssland fullföljde inte nyckelpunkterna.

I stället stannade styrkorna kvar och Ryssland erkände senare regionerna som självständiga, vilket fördömdes av de flesta europeiska regeringar.

Dessa handlingar speglar vad som senare skedde på Krim 2014 och vid invasionen av Ukraina 2022.

Varför det spelar roll i dag

Denna historia präglar nu debatten om USA:s försök att förhandla fram ett slut på kriget i Ukraina.

Europeiska regeringar varnar för att varje fredsplan med eftergifter till Moskva riskerar att upprepa den välkända cykeln där avtal skrivs under, bryts och senare används som förevändning för ny aggression.

Oro skapas även av de hybrida angrepp Ryssland riktar mot Europa – cyberintrång, sabotage, spionage och operationer riktade mot kritisk infrastruktur.

Förra veckan sade president Vladimir Putin att Ryssland var redo att ”skriva under” att landet inte avsåg att attackera Europa.

Med tanke på den långa raden brutna löften är få europeiska ledare beredda att ta sådana försäkringar för givna.

Källor: Digi24.