Mimmo Wiestål Fischetti
Demokraterna vill gå vidare från Clinton-eran – även när Republikanerna åter riktar in sig på Bill och Hillary Clinton. När Republikanerna i representanthuset försöker pressa paret att vittna i utredningen om Jeffrey Epstein möts de inte av någon partimobilisering till försvar. Tvärtom tycks en stor del av Demokraterna helst vilja bläddra vidare.
Det som en gång var partiets mest kraftfulla varumärke har blivit en belastning som få längre vill bära offentligt.
Republikanerna attackerar – men Demokraterna duckar
Bill och Hillary Clinton hamnar åter i Republikanernas sikte, den här gången kopplat till kongressens utredning om den avlidne och dömde sexförbrytaren Jeffrey Epstein. Republikanerna vill tvinga fram vittnesmål och har drivit på för att hålla paret i förakt (contempt), det skriver Politico.
Men det mest anmärkningsvärda är inte Republikanernas offensiv – utan att Demokraterna inte ställer sig i vägen.
Flera unga demokratiska kongressledamöter har valt att inte försvara Clintons alls, trots att många samtidigt beskriver Republikanernas drag som politiskt motiverat och hycklande.
Unga demokrater markerar: ”Det handlar inte om lojalitet”
En tydlig symbol för skiftet är kongressledamoten Maxwell Frost från Florida, 28 år och den yngsta i kongressen. Han röstade för att hålla Bill Clinton i förakt och beskriver det som ett uttryck för en ny typ av politisk logik i partiet, enligt Politico.
Frost menar att det inte längre handlar om att skydda gamla partiledare – utan om att visa handlingskraft och “ta reda på sanningen”, även om det slår mot egna ikoner.
Det är en skarp kontrast mot tidigare decennier, när partiet ofta slöt leden runt sina toppnamn.
Clinton-namnet tappar kraft i partiet
Att partiet inte instinktivt går i försvar för sina tidigare standardbärare ses av flera som ett tecken på att Clinton-eran tappat sitt grepp om den moderna demokratiska identiteten.
Bill Clinton var fortfarande en publikfavorit på Demokraternas konvent för bara 18 månader sedan. Men nu framstår han och Hillary Clinton mer som historiska figurer än som politiska tillgångar.
En demokratisk lobbyist i Washington säger rakt ut att paret “inte tillför något annat än bagage” – och att deras fortsatta närvaro bromsar partiets förnyelse.
Ocasio-Cortez: Kongressen måste kunna granska alla
Även Alexandria Ocasio-Cortez, som ofta nämns som en möjlig presidentkandidat 2028, intar en position där principen går före partilojalitet.
Hon säger att kongressens kontrollmakt måste respekteras – även när det handlar om personer från det egna laget. Samtidigt uttrycker hon lättnad över att Clintons till slut gått med på att vittna, vilket enligt henne är “det bästa utfallet” för alla parter, enligt Politico.
Det är en balansgång: att försvara institutionerna utan att försvara individerna.
Tystnaden från 2028-namnen säger mycket
Det är inte bara den yngre generationen som håller distans. Nästan alla Demokraternas mest troliga presidentkandidater inför 2028 har varit märkbart tysta om Republikanernas kampanj mot Clintons.
Det gäller även politiker som haft nära band till paret.
Bakom kulisserna ställs en brutal fråga: Vad är Clintons politiska värde i dag? En rådgivare till en möjlig kandidat beskriver dilemmat som att partiet först applåderade Epstein-transparens för att det satte press på Donald Trump – men nu riskerar att framstå som inkonsekvent om Clintons skulle undantas.
”Alla ska kunna hållas ansvariga”
Flera demokratiska profiler betonar att Epstein-utredningen måste gälla alla – oavsett position.
Senatorn Elissa Slotkin säger att om någon begått brott ska de hållas ansvariga, oavsett om det handlar om en president, en tidigare president eller en toppchef. Kongressledamoten Sara Jacobs sammanfattar den nya känslan i partiet: ingen ska skyddas bara för att de tillhör rätt sida.
Och hon gör det med en kommentar som fångar generationsskiftet: hon var i princip ett barn under Clinton-eran.
Clintons svar: ”Partipolitiska trick”
Clintons själva beskriver Republikanernas agerande som ett politiskt spel. Enligt deras talesperson Angel Ureña har paret “förhandlat i god tro” och redan lämnat uppgifter under ed, men menar att utredarna ändå inte bryr sig om fakta.
I skriftliga uttalanden säger paret att de inte haft kännedom om Epsteins brott, och att subpoenorna saknar legitimt lagstiftande syfte – och därför inte är giltiga.
Bill Clinton har samtidigt uppgett att han var bekant med Epstein men bröt kontakten för minst 20 år sedan. Han har inte anklagats för brott, skriver Politico.
Clinton-eran har blivit mer komplicerad
Bakom dagens ovilja att försvara paret ligger också en större politisk omvärdering av 1990-talet.
Clintons år i Vita huset förknippas med ekonomisk stabilitet och tillväxt – men också med Monica Lewinsky-skandalen, riksrättsprocessen och en rad kontroverser som förföljer arvet än i dag.
I dagens Demokratiska parti är flera av de stora besluten från Clinton-åren omstridda: 1994 års brottslagstiftning, som kopplats till ökade fängelsestraff och hårdare kriminalpolitik, och NAFTA-avtalet, som kritiker menar bidrog till industrijobbens flytt utomlands.
Samtidigt har partiets syn på maktmissbruk, sexuella övergrepp och ansvar förändrats – vilket gör Clintons historia svårare att försvara med samma självklarhet som förr.
En splittring mellan strategi och moral
Vissa äldre demokrater ser utvecklingen som ett misstag.
Bill Daley, som arbetade för Clinton, säger att lojaliteten är svagare i dag eftersom färre i politiken var med under Clinton-åren. Han menar också att Demokraterna är för snälla mot Republikanerna i en tid när normer och institutioner pressas hårt.
Philippe Reines, en långvarig Clinton-rådgivare, kallar kongressomröstningen om förakt för en “självförvållad skada” och menar att yngre ledamöter naivt spelar med i ett republikanskt upplägg.
Carville: ”De jagar bilen – men vet inte vad de ska göra sen”
Den legendariske strategen James Carville, som ledde Bill Clintons kampanj 1992, avfärdar Republikanernas fokus som ren teater. Han tror att det kommer slå tillbaka när paret väl vittnar.
Carville påminner också om att Hillary Clinton redan har suttit i maratonförhör – bland annat om Benghazi – och att Bill Clinton kommer vara extremt väl förberedd.
Och han levererar en av textens mest syrliga formuleringar om Republikanernas utredare: att det är som “hundar som jagar bilar”. De har jagat länge – men när de väl får tag i bytet vet de inte vad de ska göra.
Partiet vill vidare – även om Clintons dras tillbaka in i rampljuset
När Republikanerna återigen attackerar Clintons blir det tydligt hur mycket Demokraterna förändrats. Där partiet en gång skyddade sina stora namn, väljer man nu distans, principer och förnyelse.
För Bill och Hillary Clinton innebär det att de inte längre kan räkna med att partiet reflexmässigt kommer till undsättning.
Och för Demokraterna är signalen tydlig: Clinton-eran är inte längre något man bygger framtiden på – utan något man försöker lämna bakom sig.
