Jens Asbjørn Bøgen
Miljarder dollar står också på spel.
”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättesteg för mänskligheten.”
Historia skrevs när Neil Armstrong under Apollo 11-uppdraget steg ut ur månlandaren och blev den första människan någonsin att sätta sin fot på månens yta.
Åren som ledde fram till månlandningen är kända som ”kapplöpningen till månen”, eftersom USA och Sovjetunionen tävlade om att bli den första supermakten att uppnå det till synes omöjliga.
Innan månlandningen hade Sovjetunionen nått två viktiga milstolpar.
År 1957 sköt Sovjet upp den första konstgjorda satelliten i omloppsbana kring jorden – Sputnik 1 – vilket markerade början på rymdåldern.
Fyra år senare, 1961, blev Jurij Gagarin den första människan att resa ut i rymden.
Men även om Sovjetunionen ledde vid de två första delmålen, var det till slut USA som tog hem segern med Apollo 11-uppdraget.
Ett nytt rymdlopp har dock inletts – men den här gången står det inte mellan Sovjetunionen (eller Ryssland) och USA.
Det står mellan USA och Kina – och utöver prestige står miljarder dollar på spel.
Kommer mänskligheten att bosätta sig på månen?
Den här gången handlar månuppdraget om mycket mer än flaggor och fotavtryck.
Om USA eller Kina blir först med att nå månens yta återstår att se – men båda länderna tävlar mot en framtid där månen blir ett centrum för vetenskap, teknik och handel.
Under årtiondets gång intensifieras konkurrensen om att etablera en varaktig mänsklig närvaro på månen och lägger grunden för vad som kan bli basen för en ekonomi bortom jorden.
En ny vision för månen
För båda rymdnationerna är en bemannad landning inte längre ett slutmål, utan en början. Både Artemis-programmet och Kinas månsatsningar delar visionen om att bygga halvpermanenta baser där astronauter kan leva och arbeta i veckor eller till och med månader i taget.
Regeringar är dock inte ensamma om att blicka mot himlen. Privata företag ser månen som en potentiell källa till värdefulla råmaterial – resurser som kan förändra både rymdforskningen och den globala energibranschen.
Bland dessa framstår ett grundämne som särskilt lovande: helium-3.
Löftet om helium-3
Ett nyligen undertecknat avtal mellan det finska företaget Bluefors och det amerikanska startupbolaget Interlune belyser det växande kommersiella intresset för månens resurser.
Avtalet omfattar planer på att leverera upp till 10 000 liter helium-3 utvunnet från månen – en leverans som uppskattas vara värd omkring 300 miljoner dollar.
Till skillnad från jorden, där helium-3 är extremt sällsynt, finns stora reserver på månens yta som har ackumulerats under miljarder år genom exponering för solvinden. Forskare tror att denna isotop kan fungera som ett rent och mycket effektivt bränsle för framtida kärnfusionsreaktorer.
Men utvinningen kommer inte att bli enkel. Gruvdrift av helium-3 kräver bearbetning av miljontals ton månregolit – det fina, dammiga stenmaterialet som täcker månens yta.
Kostnaderna för att transportera gruvutrustning och upprätthålla verksamhet i så extrema förhållanden är fortfarande enorma.
Den privata sektorn ger sig in i leken
Interlune planerar att snart testa sin teori. Företaget ska placera en specialkamera ombord på Griffin-landaren i ett kommande månuppdrag för att mäta koncentrationerna av helium-3 i ytmaterialet. Resultaten kan avgöra om storskalig utvinning är möjlig.
Andra privata aktörer går också in i tävlingen. Blue Origin, rymdföretaget grundat av Jeff Bezos, utvecklar teknik för att lokalisera och så småningom utvinna både helium-3 och vattenis från månens yta.
Vatten, när det bearbetas, kan ge syre och bränsle – nyckelresurser för långsiktig mänsklig aktivitet och framtida uppdrag längre ut i solsystemet.
Insatser bortom vetenskapen
Analytiker varnar för att den som först utvecklar tekniken för att utnyttja månens resurser kan vinna betydande strategisk och ekonomisk makt.
Kontroll över en potentiell ny energikälla som helium-3 kan göra det möjligt för ett land eller företag att etablera dominans inom rymdresurshantering och energisjälvständighet.
Trots entusiasmen kvarstår osäkerheter. Forskare vet fortfarande inte hur mycket helium-3 som faktiskt kan utvinnas – eller om det vore mer effektivt att använda det direkt på månen i stället för att transportera det till jorden.
Men många tror att själva försöket kan omforma rymdforskningen – lägga grunden för en hållbar månekonomi och markera mänsklighetens nästa stora språng bortom låg omloppsbana runt jorden.
Källor: Reuters, BBC, AP
