- När jag börjar berätta för mina vänner och min familj om de sju dagar när ni behandlade min fru Laura Lewis, under det som visade sig vara hennes sista dagar i livet, så stoppar de mig när jag räknar upp de 15 namn jag kommer ihåg. Listan omfattar läkare, sjuksköterskor, lungspecialister, socialarbetare och till och med rengöringspersonal som tog hand om henne. "Hur kommer du ihåg deras namn?" frågar de. Hur skulle jag inte kunna göra det, svarar jag.
Så skriver Peter DeMarco i ett brev till sjukhuspersonalen som tog hand om hans dödligt sjuka fru. Budskapet har nu delats av tusentals människor i social medier.
(Artikeln fortsätter under bilden)
Sedan hans hustru dog i september på grund av ett astmaanfall har han skrivit gripande hyllningstexter till hennes ära. En av dem är riktad till personalen på Boston CHA Cambridge Hospital och har publicerats i New York Times, där den har delats om och om igen.
Läs också
- Varenda en av er behandlade Laura med sån professionalitet och vänlighet och värdighet medan hon låg medvetslös. När hon skulle få sprutor bad ni om ursäkt för att det skulle göra lite ont, oavsett om hon kunde höra eller ej. När ni lyssnade på hennes hjärta och lungor genom stetoskopet och hennes sjukhusskjorta gled iväg så drog ni respektfullt upp den för att skyla henne. Ni gav henne en filt, inte bara när hennes kroppstemperatur skulle regleras utan också när det bara var lite kallt i rummet och ni tänkte att hon skulle få det bekvämare när hon sov, skriver Peter DeMarco.
(Artikeln fortsätter under bilden)
Han beskriver hur personalen brydde sig om Laura Lewis' föräldrar. De hämtade vatten till dem varje timme och besvarade alla deras frågor med stort tålamod.
- Min svärfar som själv är läkare kände sig involverad i hennes behandling. Jag kan inte förklara nog hur viktigt det var för honom. Och så var det hur ni behandlade mig. Hur skulle jag ha hittat styrkan att klara mig genom den här veckan utan er? Hur många gånger kom ni in på rummet och hittade mig gråtande med huvudet i hennes hand, och utförde er arbetet så tyst som att ni var beredda att göra er själva osynliga? frågar den sörjande maken.
(Artikeln fortsätter under bilden)
Den sista dagen väntade Peter DeMarco på att Laura Lewis skulle få sina organ avlägsnade för donation. Familj och vänner fortsatte komma för att säga farväl, och han ville ha en stund ensam med sin fru. Han bad sjuksköterskorna om att få ett ögonblick ensamma, men de hade en bättre idé.
- De bad mig lämna rummet och när jag kom tillbaka hade de lagt Laura på höger sida av sängen så att det fanns tillräckligt med plats för att jag skulle kunna lägga mig bredvid henne en sista gång. Jag frågade om de kunde ge oss en timme utan att någon störde, och de nickade, drog för förhänget och släckte lyset, skriver Peter DeMarco.
Han lade sig bredvid henne. Han kysste hennes bröst och vilade huvudet på det.
(Artikeln fortsätter under bilden)
- Det var vårt sista, ömtåliga ögonblick som man och hustru, och det var mer naturligt, rent och tröstande än vad jag någonsin har upplevt det. Och så somnade jag. Jag kommer att minnas den sista timmen resten av mitt liv. Det var gåvornas gåva, och den kan jag tacka Donna och Jen för. Jag har er att tacka för allt, skriver han och skickar sin eviga tacksamhet till sjuksköterskorna.
