Kenneth Glad
Ubåtsoperationer under kalla kriget skapade stora kommunikationsproblem under havsytan. En ovanlig sovjetisk berättelse dök senare upp i ett amerikanskt underrättelsedokument.
Ett dokument från 1975 från Defense Intelligence Agency beskriver ett experiment som den sovjetiske forskaren Pavel Naumov uppgav hade genomförts omkring 1956, enligt HistorieNet.
Testet ska ha syftat till att undersöka om en oförklarad biologisk koppling mellan ett moderdjur och dess ungar kunde bestå över långa avstånd. Om en sådan förbindelse existerade kan forskarna ha sett en möjlig användning för den i arbetet med att lösa det ständiga problemet med att kommunicera med ubåtar medan de befann sig under vatten.
Naumov uppgav att en kaninhona hölls i ett laboratorium på land medan hennes nyfödda ungar fördes ombord på en ubåt tillhörande den sovjetiska flottan, som befann sig under vatten. Forskarna fäste elektroder på den vuxna kaninen för att övervaka hennes hjärnaktivitet. Ungarna dödades sedan en i taget ombord på ubåten, och Naumov hävdade att förändringar kunde ses i moderns mätvärden vid motsvarande tidpunkter.
De påstådda reaktionerna tolkades som ett möjligt telepatiskt samband. Dokumentet innehöll dock inga bevis för att de registrerade reaktionerna faktiskt visade på telepati.
Under 1950-talet utvecklade både Sovjetunionen och USA ubåtar som kunde förbli under vatten betydligt längre, vilket gjorde kommunikationen med dem till en allt större utmaning.
Det var en av anledningarna till att forskare intresserade sig för metoder som skulle kunna göra det möjligt att skicka meddelanden eller signaler till en ubåt utan att tvinga den att gå upp till ytan.
Kontakt under vatten krävde kompromisser
Havsvatten absorberar radioenergi snabbt, vilket gjorde det mycket svårare att kommunicera med en ubåt under ytan än att skicka ett vanligt radiomeddelande. US Naval History and Heritage Command konstaterar att signaler med mycket låg frekvens, så kallade VLF-signaler, kunde användas för att nå ubåtar under vatten, men att systemet hade praktiska begränsningar.
För att ta emot VLF-meddelanden kunde långa släpantenner krävas, vilket påverkade hur en ubåt kunde manövrera och hur djupt den kunde befinna sig samtidigt som kontakten upprätthölls. Systemet hade också begränsad bandbredd och lämpade sig därför bättre för korta instruktioner än för stora informationsmängder.
Signaler med extremt låg frekvens, så kallade ELF-signaler, kunde nå ubåtar på större djup, men den fördelen hade en nackdel. Data kunde endast överföras i mycket låg hastighet, vilket gjorde ELF användbart för korta meddelanden snarare än detaljerad kommunikation.
En rapport från US Department of Defense för budgetåret 1986 uppgav att tekniken var avsedd att minska ubåtarnas behov av att hålla antenner vid eller nära ytan. Det gav besättningarna större frihet att förbli på större djup samtidigt som de fortfarande kunde ta emot meddelanden. USA kompletta ELF-nätverk med två anläggningar blev fullt operativt 1989.
Källor: HistorieNet; US Naval History and Heritage Command; US Department of Defense FY1986 Annual Report; rapport från US Defense Intelligence Agency från 1975
