Kenneth Glad
Att navigera grundläggande överlevnad i ett provisoriskt läger efter plötslig förlust är en verklighet som tusentals fördrivna familjer står inför idag. Dagliga nödvändigheter som att förbereda varma drycker eller hålla sig ren blir snabbt utmattande fysiska hinder när varje välbekant vägg är reducerad till damm. För kvinnor som väntar nytt liv mitt i sådan förödelse, pressar ångesten inför det okända tungt vid varje steg mot morgondagen.
Åtta månader gravid navigerar Alaa Hessi en skakig trätrappa, byggd direkt över stupet där hennes tidigare hem i Gaza låg. Hon vilar sin vikt mot det skakande räcket vid varje tungt, avsiktligt steg. Ett israeliskt flyganfall förstörde byggnaden och dödade hennes tre små barn, Waseem, Mohannad och Khawla, under de fallande spillrorna.
Idag bor hon i ett enkelt tält rest direkt på den återstående betongplattformen, omguided av ett oändligt landskap av krossad betong, vridet stål och total förödelse över hela Gazaremsan. Hennes provisoriska skydd ligger nära aktiva israeliska militärpositioner längs den gula linjen, där skottlossning ibland bryter ut.
Morgnarna börjar med det ihållande surrandet från flugor instängda i tältduken och en total brist på avskildhet, med grannfamiljer så nära att man kan höra även ett tyst andetag eller ett enkelt besök på toaletten. The Guardian rapporterade att matlagningsgas är helt blockerad från att komma in i Gaza, vilket tvingar lokalbefolkningen att förlita sig starkt på insamlad ved och öppen eld för att tillaga dagliga måltider.
Att samla skräpvirke och elda kräver en enorm fysisk ansträngning för Alaa innan den brännande eftermiddagsvärmen på 34 grader Celsius lägger sig över lägret, vilket lämnar henne helt utmattad innan dagen ens har börjat.
En ansträngande färd för sjukvård
En rutinmässig mödravårdskontroll kräver en lång, ansträngande vandring till fots genom förstörda gator fyllda med betongdamm, grus och insekter. Korrekta vårdcentraler är praktiskt taget obefintliga i området, vilket innebär att besöken sker i tillfälliga tält utan tillräckliga medicinska faciliteter.
Läkare ordinerar rutinmässigt grundläggande näringstillskott, men svår matbrist från den pågående blockaden gör gravida mödrar kroniskt utmattade och undernärda. Hennes man köper små portioner färsk frukt och grönsakar när han har råd, och vägrar att äta något själv så att hans fru kan få grundläggande näringsämnen.
Även under rutinmässiga medicinska kontroller förblir den känslomässiga tyngden outtalad mellan patienter och personal. Sjukvårdspersonalen är själva så djupt utmattade att patienter undviker att dela personliga tragedier för att skona dem ytterligare smärta, med vetskapen om att nästan varje familj i lägret bär på en liknande historia av djup förlust.
Sorgen präglar varje detalj inne i det trånga skyddet. Enligt The Guardian bevarar Alaa noggrant sina avlidna barns kvarvarande kläder i en blå ryggsäck, och släpar dem genom förödelsen i hopp om att hennes nyfödda son så småningom ska bära dem. Många plagg var sönderrivna eller svedda i kanterna av bombexplosionen, men de är fortfarande användbara.
Bland de slitna föremålen finns en favoritfotbollshalsduk för Castleview AFC som hennes äldste son Waseem insisterade på att bära ständigt, och skrattade bort sin mammas varningar om varmt väder även under de hetaste sommardagarna.
Hot inne i skyddet
Vilda råttor utgör ett obevekligt hot inne i det tillfälliga tältet, skriver tidningen. Gnagarna tuggar kontinuerligt igenom de tunga presenningsväggarna, vilket skapar öppna hål varje natt som tvingar skräckslagna föräldrar att oroa sig för sjukdomar och grundläggande fysisk säkerhet för sin kommande bebis. Standardartiklar för barnkammaren som spjälsängar är praktiskt taget omöjliga att hitta i Gaza, och tillgängligt bostadsutrymme inne i tältet förblir extremt begränsat.
Alaa och hennes bror övervägde noga att använda råttgift, men backade till slut från idén av rädsla för att djuren skulle dö dolda inne i skyddet och sprida sjukdom.
När sen eftermiddag övergår till kväll tillbringas tysta stunder med att titta på gamla videor på en sprucken smarttelefonskärm medan de lyssnar på hennes barns tunna, klingande röster som retas med varandra. Alaa och hennes man stöder sig på varandra för styrka, och besöker regelbundet sina barns gravar tillsammans för att bära den tunga vikten av deras kollektiva minne och finna tröst i delad smärta.
Kort efter att ha talat med reportrar födde Alaa en frisk pojke och döpte honom till Waseem för att hedra minnet av hans bortgångne storebror.
Källa: The Guardian
