Ryssland och Ukraina talade om fred redan fyra dagar in i invasionen – varför misslyckades det då?

I samband med den pågående rundan av fredssamtal börjar optimismen i världen växa kring ett möjligt slut – eller åtminstone en paus – i striderna i Ukraina.

Ukraina och dess västliga allierade har tagit fram ett ramverk för ett fredsavtal, som enligt uppgifter har presenterats för Donald Trump. Frågan är nu om Ryssland kommer att acceptera upplägget.

Detta framstår dock som osannolikt, eftersom ramverket bland annat innehåller en europeiskt ledd multinationell styrka för att säkra luftrummet över Ukraina samt upprättandet av en demilitariserad zon. Ryssland har vid upprepade tillfällen avvisat möjligheten att västliga markstyrkor skulle finnas i Ukraina som en del av ett fredsavtal.

Det ser därför ut som att förhoppningarna om fred kan stå inför ännu ett bakslag, eftersom detta inte är första gången Ukraina och Ryssland har försökt nå en överenskommelse.

Faktum är att de två länderna möttes redan fyra dagar efter den ryska invasionen av Ukraina – men månader senare bröt förhandlingarna samman.

Men varför?

Vad hände 2022?

Den 28 februari 2022 möttes ryska och ukrainska förhandlare i Belarus, bara fyra dagar efter den fullskaliga invasionen. Senare hölls möten via videolänk, och den 29 mars samma år träffades delegationerna återigen i Istanbul.

I mitten av april, efter att länderna hade utbytt ett antal utkast, bröt förhandlingarna dock samman.

Vad föreslog Ukraina?

Förra året publicerade The New York Times de utkast till dokument som utväxlades mellan Ukraina och Ryssland.

Enligt dokumenten var Ukraina berett att bli en permanent neutral, alliansfri och kärnvapenfri stat för att få slut på blodspillan.

Man var också redo att i praktiken utestänga sig från ett Nato-medlemskap genom att förbjuda utländska trupper och vapen på ukrainskt territorium.

I gengäld krävde Ukraina säkerhetsgarantier.

Dessa garantier skulle komma från en grupp länder, däribland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd – Kina, Storbritannien, USA, Frankrike och Ryssland.

Vad krävde Ryssland?

Enligt Reuters krävde Ryssland att Ukraina skulle erkänna ryska som officiellt statsspråk samt upphöra med diskriminering av ryskspråkiga – något som Ukraina förnekar.

När det gäller säkerhetsgarantierna ville Ukraina att garantländerna skulle bistå landet vid ett angrepp.

Ryssland insisterade dock på att varje beslut om att ge sådan hjälp skulle fattas enhälligt, vilket i praktiken skulle ge Moskva vetorätt.

Storleken på de ukrainska styrkorna

En annan tvistefråga gällde storleken på de ukrainska styrkorna. Moskva krävde att Ukrainas militär skulle reduceras till högst 85 000 soldater, 342 stridsvagnar och en roboträckvidd på 40 kilometer.

Kiev var berett att acceptera ett tak på 250 000 soldater, 800 stridsvagnar och en roboträckvidd på 280 kilometer.

Samtalen bröt till slut samman när Ukraina började tränga tillbaka de ryska styrkorna på slagfältet. Därtill hade Ukraina presenterat påstådda bevis för ryska krigsförbrytelser, vilket utlöste internationell fördömelse.

Samtidigt trappade västländerna upp sitt militära stöd till Ukraina och skärpte sanktionerna mot Moskva, vilket gjorde Ukraina mindre benäget att acceptera ryska krav.

Vad har förändrats?

Medan de ursprungliga fredssamtalen främst fokuserade på frågan om ukrainsk suveränitet, tycks dagens tvistefrågor i högre grad handla om specifika territorier.

Rysslands president Vladimir Putin kräver att Ukraina helt drar sig tillbaka från de fyra regionerna Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson. Ryssland har gjort anspråk på dessa regioner som ryskt territorium, trots att de ryska styrkorna inte har full kontroll över dem.

Kiev å sin sida säger att Ukraina aldrig kommer att erkänna den ryska ockupationen av ukrainskt territorium juridiskt.

Samtidigt har Ukrainas ledning medgett att de ukrainska styrkorna i nuläget inte kommer att kunna återta områdena militärt.

Det föreslagna avtalet från Ukraina och dess västliga allierade berör för närvarande inte territoriella frågor, vilket innebär att några av de största tvistefrågorna fortfarande inte har lösts.