Mimmo Wiestål Fischetti
Tatueringar har länge varit symbolen för frihet, individualitet och revolt. Men nu ser trenden ut att vända. Allt fler tatuerare vittnar om tomma stolar, medan unga börjar se bläcket som något deras föräldrar gjorde – inte de själva.
Från uppror till vardag
En gång var tatueringar ett tecken på utanförskap, något för sjömän och rebeller. Sedan kom finanskrisen, arbetslösheten sköt i höjden – och en generation desillusionerade unga gjorde bläcket till sitt språk. På kaféer, barer och cykelbud såg man dem: de tatuerade pionjärerna som gjorde bläcket rumsrent.
Men nu, när arbetsmarknaden är stabilare och inflationen biter, står tatueringsmaskinerna stilla. “Jag funderar på att ge 20 procent rabatt bara för att få in folk,” säger en tatuerare. “Kanske måste jag ta ett extrajobb.” Det skriver The Guardian.
Pengarna – och meningen – har tagit slut
Tatueringar kostar. Och när hyran slukar allt mer av lönen hamnar kroppskonst långt ner på prioriteringslistan. För många blir beslutet att vänta med sin första tatuering början på ett liv utan. Statistiken talar sitt tydliga språk: de flesta får sin första tatuering mellan 18 och 25 – och de som inte gör det då, gör det sällan senare.
En identitet i förändring
När tatueringar blev mainstream förlorade de sin kraft som symbol. Det som en gång signalerade revolt är i dag snarare ett tecken på medelklass. “En tatuering hindrar dig inte från att få jobb längre”, säger en tatuerare. “De är snarare ett tecken på att du har råd.”
Samma sak hände med piercingtrenden. På 90-talet var näsringar och ögonbrynspiercingar punkens uniform. I dag väcker de knappt en blick. Kanske är tatueringarna nästa mode som tappar sin laddning.
När föräldrarna har bläck
I början av 2000-talet hade bara var tionde australier över 14 år en tatuering – i dag har var femte det. Men snart blir det just det som dödar trenden. För vad händer när tonåringar börjar se tatueringar på sina 40-åriga föräldrar?
Om idolen du ser upp till är tatuerad – coolt. Om mamma och pappa är det? Inte lika hett. För nästa generation kan den släta huden bli den nya rebellgesten.
En ny sorts uppror
Kanske är tatueringens tid som symbol för individualism förbi. Kanske blir det istället tvärtom – att inte ha tatuering blir det verkliga uttrycket för självständighet.
För vad kan vara mer subversivt än att låta huden tala för sig själv i en värld där alla redan sagt sitt med bläck?
