Mimmo Wiestål Fischetti
En ensamstående trebarnsmamma i Malmö har under tjugo års tid kämpat hårt för att ge sin familj en trygg uppväxt.
Hennes högsta önskan har alltid varit att barnen ska få en ljus framtid med goda möjligheter i det svenska samhället.
Trots ett stort engagemang och mycket kärlek hemma utvecklades situationen tidigt till en stor mardröm för familjen.
Det visade sig snabbt att omgivningen utanför hemmet dolde allvarliga faror som mamman inte kunde skydda sitt barn ifrån.
Ingen hjälp
En av sönerna hamnade i fel sällskap redan i tidig ålder vilket blev starten på en lång och smärtsam resa.
Alltihop tog fart under skolgången i tonåren när pojken började söka sig till äldre ungdomar i Malmö, skriver SVT.
Det nya umgänget öppnade dörren till djupt kriminella nätverk och mamman upptäckte sanningen av en slump genom pojkens telefon.
Efter att ha genomsökt rummet hittade hon tjugo förpackningar med narkotika gömda bland sakerna och kontaktade genast myndigheterna.
Polisen beslagtog de olagliga substanserna men lämnade sedan platsen utan att vidta några rättsliga åtgärder mot pojken.
Eftersom sonen fortfarande var mycket ung ledde larmet inte till något straff vilket lämnade mamman i stor maktlöshet.
För att bryta den farliga spiralen tvingades hon själv att söka stöd hos de sociala myndigheterna.
Lösningen blev en placering på ett boende för unga men insatsen gav inte det resultat som familjen hoppades på.
Försökte stoppa sonen
Det nya boendet förvärrade i stället problemen då pojken helt struntade i skolan och regelbundet rymde därifrån.
I dag har den unga mannen hunnit fylla arton år och har brutit all kommunikation med familjen.
De mindre syskonen är kvar i hemmet och uttrycker dagligen en enorm tomhet och längtan efter sin försvunna storebror.
Mamman som i verkligheten har ett annat namn vill dela med sig av sin berättelse för att belysa utmaningarna.
Hon kommer ihåg exakt när de stora problemen först visade sig i vardagen.
”Det började i skolan när han var 13 år”, säger Jamila.
Vägen tillbaka känns idag väldigt långt borta för den drabbade familjen som kämpar vidare med sin stora saknad.
Hon berättar om den svåra tiden, ”Men där blev det värre. Han slutade gå till skolan och smet ofta från HVB-hemmet.
När han bodde hos mig brukade jag sova vid ytterdörren för att hindra honom från att smita ut på natten”, säger mamman.
