Så vill EU bryta sitt sista stora beroende av rysk energi

Inom de kommande veckorna väntas EU besluta om när importen av ryska fossila bränslen ska upphöra helt – antingen i början av 2027 eller året därpå. Oavsett tidsram står unionen inför en utmanande resa. Motståndet från vissa medlemsländer och behovet av nya leverantörer gör processen komplex, särskilt då rysk olja och gas fortfarande utgör en miljardaffär varje månad.

Från beroende till oberoende

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har EU gjort stora framsteg i att minska sitt beroende av rysk energi. Importen av olja till sjöss har nästan upphört, men gas står fortfarande för två tredjedelar av de kvarvarande fossila bränslen som kommer från Ryssland. Hur dessa flöden ersätts beror i hög grad på tillgången till flytande naturgas (LNG) på världsmarknaden.

Motståndet från Ungern och Slovakien

För att lyckas med utfasningen krävs att även Ungern och Slovakien släpper sitt beroende av ryska energiflöden via ledningarna Druzhba och Turkstream. Båda länderna har haft en mer försonlig hållning gentemot Moskva och har vid flera tillfällen blockerat EU-sanktioner. Att vinna deras stöd blir avgörande för att nå en gemensam linje.

Nya sanktioner mot rysk energi

I oktober trappade EU, tillsammans med USA och Storbritannien, upp sanktionerna mot den ryska energisektorn. USA införde blockeringar mot oljejättarna Lukoil och Rosneft, medan EU för första gången beslutade om sanktioner mot import av rysk LNG. Dessa åtgärder banar väg för den slutliga förhandlingen om utfasningsplanen ”Repower EU”.

Oenighet om tidplanen

Europaparlamentet har röstat för att stoppa importen av rysk olja och gas från början av 2027, medan ministerrådet föredrar januari 2028. De två institutionerna måste nu enas om ett slutdatum. Oavsett utgång är målet att lagstiftningen inom ”Repower EU” ska göra uppbrottet från rysk energi permanent.

Risker och utmaningar med Repower EU

Planen bygger på tre pelare: att minska energiförbrukningen, öka andelen förnybart och diversifiera importen. Men vägen dit är inte utan hinder. Höga energipriser har redan pressat europeisk industri, och omställningen till grön energi riskerar att öka beroendet av Kina – särskilt gällande sällsynta jordartsmetaller.

USA – en ny men osäker energipartner

Sedan 2022 har USA ersatt Ryssland som EU:s främsta leverantör av fossila bränslen, men under Donald Trumps ledning har relationen blivit mer oförutsägbar. Ett nytt handelsavtal innebär att EU ska köpa amerikansk energi för cirka 250 miljarder dollar årligen de kommande tre åren. Trots framsteg är unionen fortfarande mer importberoende än andra stora ekonomier.

Gasmarknaden i förändring

Norge har nu tagit över som EU:s största leverantör av naturgas, medan USA står för nära en fjärdedel av importen och mer än hälften av LNG-leveranserna. Samtidigt minskar Rysslands andel successivt, även om EU fortfarande är Moskvas största kund för flytande gas. Konkurrensen om LNG från asiatiska marknader gör dock tillgången osäker på kort sikt.

Central- och Östeuropas beroende kvarstår

Ungern och Slovakien är fortsatt de största importörerna av rysk energi inom EU. Ungern köpte i september rysk olja för 166 miljoner euro och gas för 226 miljoner, medan Slovakien låg tätt efter, enligt Kyiv Independent. Trots att Kroatien erbjuder alternativa rutter via Adriatiska havet har länderna valt att fortsätta köpa via ryska ledningar, vilket försvårar EU:s energistrategi.

Turkiets roll väcker oro

NATO-landet Turkiet har de senaste åren fördjupat sina ekonomiska band med Moskva och blivit en central knutpunkt för vidareexport av rysk energi till Europa. Landet är nu Rysslands tredje största kund, efter Kina och Indien. EU försöker täppa till dessa kryphål, men experter varnar för att nya undantag i lagstiftningen kan försvaga effekten av sanktionerna.