Mimmo Wiestål Fischetti
Det statliga tandvårdsstödet skulle pressa kostnaderna och ge bättre munhälsa. Men i praktiken har det i stället bidragit till högre priser – och mer lönsamma behandlingar som inte alltid är medicinskt bäst. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen.
Stödet var tänkt att skydda patienten
Varje år lägger staten miljarder på att subventionera tandvård. I år handlar det om runt åtta miljarder kronor. När systemet infördes 2008 var grundidén enkel: patienterna skulle få råd att gå till tandläkaren, samtidigt som stödet skulle hålla tillbaka prishöjningar.
Men så blev det inte. Enligt Riksrevisionens granskning har tandläkarpriserna snarare ökat, och en del av subventionen har i praktiken hamnat hos vårdgivarna i stället för hos patienterna, skriver TV4 Nyheterna.
Högre subvention – högre pris
Granskningen pekar på ett tydligt mönster: när staten höjer ersättningen för en behandling tenderar priserna också att gå upp. Det innebär att den ekonomiska lättnaden för patienten minskar.
Systemet bygger på att du som patient ska jämföra priser, ställa frågor och välja mottagning utifrån kostnad. Men verkligheten ser annorlunda ut. Riksrevisionen konstaterar att många patienter inte känner till att priserna kan variera kraftigt mellan kliniker. Filippa Hagersten, projektledare för granskningen, säger att ungefär var femte patient inte vet att det finns prisskillnader, skriver TV4.
Brist på information och ingen som följer upp
Enligt Riksrevisionen förvärras läget av att tandvårdskliniker ofta inte informerar som de ska. Patienter får inte alltid tydliga besked om prisnivåer eller om det finns billigare alternativ.
Problemet är också strukturellt: det finns ingen aktör med tydligt ansvar för att kontrollera att informationen faktiskt ges. Dessutom saknas riktlinjer för vad som är rimliga priser. Resultatet blir ett system där vårdgivarna kan höja utan att det möter motstånd.
Mer lönsamma ingrepp ökar – även när de inte är bäst
En annan effekt är att vissa behandlingar har blivit vanligare, enligt Riksrevisionens analys. Under det senaste decenniet har det blivit betydligt fler fall där tänder dras ut och ersätts med implantat.
Orsaken kan vara ekonomisk. Hagersten lyfter att tandläkare ofta får mer ersättning för implantat än för alternativ som rotfyllning – trots att det ur ett odontologiskt perspektiv ofta är bättre att rädda tanden. Det skapar ett tryck i systemet mot dyrare ingrepp.
Två vägar framåt – båda med risker
Riksrevisionen föreslår två förändringar för att stödet i större grad ska gynna patienterna:
- Minska subventionen och höja patientens egenavgift. Tanken är att högre egen kostnad skulle få fler att jämföra priser och därmed öka konkurrensen.
- Införa prisreglering. Då skulle staten sätta ramar för vad en behandling får kosta.
Samtidigt varnar Riksrevisionen för att båda alternativen kan få baksidor. Om tandläkarna får sämre betalt kan tillgängligheten försämras, särskilt i områden där tandvården redan är svår att få tag i.
Patientens roll måste stärkas
Den kanske viktigaste slutsatsen i granskningen är att systemet inte kan fungera utan en starkare patientposition. Riksrevisionen anser att regeringen bör ge en myndighet ett samlat ansvar för att informera om priser, rättigheter och alternativ.
Det finns redan verktyg – som möjligheten att jämföra priser mellan mottagningar – men kännedomen är låg. Enligt Riksrevisionen behöver informationen bli både tydligare och mer aktivt spridd för att stödet ska nå sitt mål.
Tandvårdsstödet skapades för att göra tandvård billigare och mer jämlik. Men Riksrevisionens granskning visar att konstruktionen i stället gynnat klinikerna, drivit upp priserna och styrt vården mot mer lönsamma ingrepp. Nu krävs ett tydligare ansvar för information och en reform som sätter patientens nytta före systemets incitament.
