Mimmo Wiestål Fischetti
Trots löften om återhållsamhet har Trump kastat sig in i ännu ett Mellanöstern-krig. Frågan är: luras han av maktens logik – eller har han lurat väljarna hela tiden?
Från ”stupid wars” till nya bombningar
Donald Trump lovade att sätta punkt för USA:s ”eviga krig”. Hans återkomst till Vita huset kantades av löften om att minska landets militära inblandning utomlands. Men redan nu har han – likt flera presidenter före honom – gett vika för lockelsen att använda militär makt. Den 21 juni beordrade han flygangrepp mot Iran i vad han nu kallar ”tolvdagarskriget”.
Tvärvändningar och motstridiga signaler
Inför attacken svängde Trumps regering mellan diplomatiska inviter och krav på Irans totala kapitulation. USA förnekade först inblandning i Israels attacker mot iranska kärnanläggningar, bara för att kort därefter bomba tre av dem själva. Målet, enligt vicepresident JD Vance, var att visa styrka – men snabbt dra sig ur innan kriget eskalerade, det skriver Politico.
Nato-jubel – men också strukturella problem
I Haag jublade Nato efter att medlemsländerna lovat höja sina försvarsbudgetar till 5 procent av BNP – något Trump tog åt sig äran för. Men samtidigt visar historien att varje president som försökt trappa ner USA:s globala militära roll förr eller senare fastnar i nya konflikter.
USA har över 50 militära allianser och tusentals soldater stationerade i Mellanöstern. Enligt experten Stephen Wertheim gör denna närvaro att USA ”ärver regionens problem”. Den massiva försvarsbudgeten – tre gånger större än Kinas – gör det svårt att på allvar minska USA:s globala inblandning.
Trumpdoktrinen: hota hårt, dra sig ur snabbt
Vance beskriver doktrinen som tydlig: definiera ett amerikanskt intresse, använd ”överväldigande diplomati och makt” – och lämna snabbt. Men kritiker menar att Iran-attacken bara fördröjde deras kärnprogram med några månader, inte förstörde det. Intern kritik växer, även från tongivande röster inom Trumps egen administration.
Ett ideologiskt inbördeskrig i Vita huset
Trumps regering är en brokig skara av så kallade restrainers – ofta konservativa realister – och traditionella hökar. Efter att nationalistsäkerhetsrådgivaren Mike Waltz sparkats i maj har hökarna tappat mark. Nya namn som Elbridge Colby och JD Vance vill i stället se ett mindre involverat USA – särskilt i Mellanöstern och Europa.
Nästa drag: Europa eller ny konflikt?
Efter Irans milda vedergällning – en förvarnad attack mot en amerikansk bas utan dödsoffer – hoppas Trump kunna framstå som fredsmäklare. Men om Iran återupptar sin kärnvapenutveckling snabbt, kan nästa kris vara nära. Restrainer-lägret hoppas då få revansch i Vita husets maktkamp.
Slutstriden: ledarskap eller återhållsamhet?
Trump talar om att ”dela bördan” med allierade – men frågan är om han är redo att också släppa kontrollen. Kritiker menar att han är mer intresserad av att andra betalar, men att USA fortsätter leda. Om så är fallet, kommer krigen aldrig upphöra.
“Så länge USA har soldater i Mellanöstern kommer bomberna fortsätta falla”, konstaterar Stephen Wertheim.
