Jens Asbjørn Bøgen
Förklaringen är ganska underlig.
”Det är vänsterns fel!”
”Nej, det är högerns!”
”Det är just det som är problemet med er vänsterfolk – ni skyller alltid på andra!”
”Vad lustigt – ni högermänniskor gör ju precis samma sak!”
De politiska termerna ”vänster” och ”höger” används nästan dagligen – i politiska debatter, i samtal mellan kollegor och när man diskuterar aktuella händelser vid middagsbordet.
Men varifrån kommer egentligen dessa begrepp?
De går tillbaka mer än två århundraden, och deras ursprung ligger inte i ideologi utan i hur ledamöterna faktiskt satt placerade under en av Europas mest turbulenta revolutioner.
Början år 1789
Beteckningarna dök först upp under Frankrikes nationalförsamling år 1789. Anhängare av monarkin och kyrkan samlades till höger om församlingens ordförande, medan revolutionärerna satt till vänster.
En av delegaterna, baron de Gauville, förklarade senare:
”Vi började känna igen varandra: de som var trogna religionen och kungen tog plats till höger om ordföranden för att undvika ropen, ederna och oanständigheterna som härskade fritt i det motsatta lägret.”
När en ny lagstiftande församling ersatte den ursprungliga 1791 bestod sittordningen. Reformvänner satt till vänster, moderater i mitten och försvarare av den gamla konstitutionen till höger. Denna symboliska uppdelning fortsatte i nationalkonventet 1792, även om höger sida nästan tömdes efter girondisternas fall 1793.
En ny politisk ordning
Efter thermidorreaktionen 1794 uteslöts radikala vänstermedlemmar och systemet med sittplatser efter fraktion avskaffades.
Men efter bourbonernas restauration 1814–1815 återkom ordningen. Ultrarojalister tog återigen plats till höger, konstitutionella monarkister i mitten och oberoende ledamöter till vänster.
Begreppen ”center-vänster”, ”center-höger” och ”extrem” började snart användas för att beskriva den växande ideologiska mångfalden.
Samma mönster inspirerade andra nationer. I USA kopplade Thomas Jefferson – en beundrare av den franska revolutionen – de franska uttrycken ”côté droit” (högra sidan) och ”côté gauche” (vänstra sidan) till naturliga politiska motsättningar.
I ett brev till sin vän markis de Lafayette 1823 påpekade Jefferson att politiska motsatser finns i alla samhällen,
”vare sig de kallas aristokrater och demokrater, côté droite eller côté gauche, ultras eller radikaler, servila eller liberala.”
Frankrike efter 1848
Efter omvälvningarna 1848 fanns det två tydliga rivaler i fransk politik: demokratiska socialister, som använde röda flaggor, och reaktionärer, som använde vita.
När tredje republiken inleddes 1871 hade terminologin ”vänster” och ”höger” blivit en del av partiväsendet. Grupper som republikanska vänstern, center-högern och extrema vänstern började formalisera sina plattformar.
Intressant nog stod den radikala vänstern – som grundades 1881 – ofta närmare center-vänstern än den mer revolutionära extrema vänstern.
Den moderna betydelsen
I början av 1900-talet hade ”vänster” och ”höger” utvecklats till breda politiska beteckningar knutna till ideologi.
”Vänster” förknippades med republikaner, reformister och senare socialister, medan ”höger” syftade på konservativa och traditionsförsvarare. Det som började som en sittordning blev ett globalt sätt att uttrycka politisk identitet.
År 1914 omfattade Frankrikes vänster enade socialister, republikanska socialister och socialistiska radikaler. Högern fortsatte att uppta den traditionella sidan av salen.
Användningen av dessa termer spreds snabbt över Europa och vidare, även om innebörden ofta skilde sig mellan länderna.
Ideologiska motsatser
De två beteckningarna bar dock inte samma tyngd. Många konservativa avvisade hela vänster–höger-skalan och kallade den splittrande.
Reformister däremot tog till sig begreppen som ett sätt att formulera den politiska kampen. Filosofen Émile Chartier noterade 1931:
”När man frågar mig om uppdelningen mellan högerns och vänsterns partier, högerns män och vänsterns män fortfarande har någon mening, är det första jag tänker att den som ställer frågan säkert inte är en man till vänster.”
I Storbritannien blev termerna vanliga i debatten under slutet av 1930-talet, särskilt i samband med oenigheterna kring spanska inbördeskriget.
Att definiera klass och makt
Vid mitten av seklet gav sociologen Robert M. MacIver en tydligare definition i The Web of Government (1947).
Han skrev att högern ”alltid är den politiska del som förknippas med de övre eller dominerande klassernas intressen”, medan vänstern representerar ”de lägre ekonomiska eller sociala klasserna”.
Mitten, menade han, speglar medelklassens intressen. För MacIver försvarade högern privilegier och hierarki, medan vänstern kämpade för jämlikhet och utökade möjligheter.
Med tiden kom dessa begrepp – som ursprungligen beskrev sidorna av ett rum – att definiera det politiska språket världen över.
Källor: Encyclopaedia Britannica, Reuters, BBC, AP
