Kenneth Glad
Det rådande politiska klimatet i USA betraktas genom historiens lins. Varningen kretsar kring retorik, institutioner och återkommande mönster som forskare har kopplat till fascistiska rörelser och demokratisk nedbrytning.
I en nyligen publicerad YouTube-video hävdar den nederländske historikern Rutger Bregman att USA:s politiska kris har nått en punkt där ordet ”fascism” inte längre kan undvikas.
Bregman säger att termen fortfarande är svår att använda eftersom den för många människor är oskiljaktig från Förintelsen, Nazityskland och mordet på sex miljoner judar.
Den försiktigheten är, enligt honom, begriplig. Men enligt hans uppfattning kan rädslan för att överdriva faran bli en risk i sig, om den hindrar människor från att känna igen ett politiskt mönster medan det utvecklas.
Jämförelsen är fortfarande mycket omstridd, särskilt bland dem som anser att ordet bör reserveras för regimerna i 1900-talets Europa. Bregman framställer sitt resonemang som en historisk varning.
Varningssignaler
En central referenspunkt är Robert Paxton, den amerikanske historikern som är känd för sitt arbete om fascism. Paxton hade länge varit försiktig med att använda beteckningen om trumpismen, men omprövade sin hållning efter attacken mot USA:s Kapitolium den 6 januari 2021.
Paxton sade i en intervju att Kapitoliumattacken ”undanröjer min invändning mot fascistetiketten”. Hans omsvängning vägde tungt eftersom han i årtionden hade uppmanat till försiktighet med termen.
Fascism är, enligt Bregmans tolkning, inte en enda strikt formel. Det är ett mönster som kan anta olika nationella former men ändå behålla igenkännbara maktvanor.
Dessa vanor omfattar att säga till anhängarna att landet har berövats sin storhet, att inre fiender bär skulden och att vanliga demokratiska procedurer är för svaga för att reparera skadan. Bregman placerar Trumps slogan ”Make America Great Again” inom denna tradition.
Demokratin under press
Den nederländske historikern pekar också på hämndpolitik, förakt för upplevd svaghet, fientlighet mot invandrare och politiska motståndare samt framställningen av en ledare som unikt kapabel att rädda nationen.
Han nämner Trumps uttalanden ”I am your retribution” och ”I alone can fix it” som exempel på denna politiska stil.
Hans varning begränsar sig inte till kampanjspråket. Han fokuserar också på vad som händer när en rörelse med sådana instinkter kommer nära statsmakten eller innehar den.
I hans beskrivning är påtryckningar mot tjänstemän, attacker mot universitet och journalister, krav på lojalitet och försvagning av oberoende institutioner delar av samma fara. De visar hur en demokrati kan urholkas samtidigt som många av dess formella strukturer finns kvar.
För att förklara denna process hänvisar Bregman till Paxtons essä ”The Five Stages of Fascism”.
Paxtons ramverk behandlar fascism inte bara som en ideologi, utan som en sekvens där missnöjespolitik kan bli en rörelse, ta sig in i regeringsmakten och därefter omforma staten.
Snävt tidsfönster
Bregman hävdar att USA nu befinner sig i en farlig fas av denna sekvens.
Hans varning handlar inte bara om att Trump har använt ett extremt språk, utan om att retoriken, institutionerna, elitallianserna och det politiska våldet börjar förstärka varandra.
Han säger att insikten om mönstret bör få motståndare till auktoritär politik att söka breda koalitioner, arbeta med val och ägna sig mindre åt interna renhetskrav.
Argumentet kommer fortsatt att vara omstritt. Men Bregmans budskap är att upprördhet inte är en strategi. Mönstret, hävdar han, måste upptäckas tillräckligt tidigt för att demokratiska motståndare ska kunna organisera sig mot det.
Källor: Rutger Bregmans video på YouTube, Robert Paxton – The Five Stages of Fascism.
