Kenneth Glad
Omröstningen mäts fortfarande mot de förhoppningar som knöts till den. Följderna av den sträcker sig nu bortom Europa och omfattar handel, identitet och Storbritanniens framtida utformning.
Tio år efter att Storbritannien röstade för att lämna Europeiska unionen fortsätter de argument som präglade folkomröstningen att forma landets politik, ekonomi och nationella identitet.
Det som presenterades som ett avgörande ögonblick i modern brittisk historia är fortfarande föremål för debatt, där anhängare och kritiker är djupt oense om vad brexit faktiskt har åstadkommit.
Jubileet har lett till nya reflektioner från personer som spelade framträdande roller under folkomröstningsperioden.
Bland dem finns BBC-veteranen David Dimbleby, som i en kolumn för The Independent blickar tillbaka på den dramatiska natten då resultatet stod klart och Storbritannien slog in på en ny politisk kurs.
Wembley speglade folkstämningen
Dimbleby minns att tecknen på en seger för lämna-sidan framträdde långt innan ett officiellt besked kunde ges. Tidiga resultat, särskilt från Sunderland, tydde på att stödet för brexit var starkare än många analytiker hade förutsett.
Trots dessa indikationer krävde BBC:s valregler att programledare väntade tills utgången inte längre kunde ifrågasättas. Klockan 04.40 informerade Dimbleby slutligen tittarna om resultatet och uttalade de numera välkända orden: ”Det brittiska folket har talat, och svaret är att vi lämnar.”
Han blickade också tillbaka på själva folkomröstningskampanjen, som han beskrev som en lång och ofta hätsk nationell debatt. Stora tv-sända diskussioner samlade politiker, kampanjledare och offentliga personer, däribland Nigel Farage, David Cameron, Michael Gove, Eddie Izzard och Russell Brand.
Enligt Dimbleby kom några av de mest minnesvärda ordväxlingarna när underhållare och aktivister utmanade politiker på sätt som traditionella politiska motståndare ofta undvek.
Experter hade svårt att vinna gehör
En av folkomröstningens mest utmärkande aspekter var konflikten mellan expertutlåtanden och folkopinionen.
Remain-kampanjen byggde i hög grad på varningar från ekonomer, företagsledare och finansiella institutioner om att ett utträde ur EU skulle innebära betydande ekonomiska risker. Leave-kampanjen fokuserade samtidigt på frågor som suveränitet, invandring och kontroll över nationellt beslutsfattande.
Dimbleby lyfter fram Michael Goves uttalande om att ”vi har fått nog av experter” som ett ögonblick som fångade stämningen i en kampanj som i allt högre grad drevs av misstro mot etablerade institutioner.
Enligt hans bedömning lyckades ekonomiska prognoser i slutändan inte påverka många väljare lika starkt som frågor om invandring och nationell identitet. Dessa teman, menar han, hade en mer direkt koppling till allmänhetens oro och bidrog till att forma slutresultatet.
Landet röstade åt olika håll
Folkomröstningsresultatet blottlade djupa regionala och nationella skiljelinjer inom Storbritannien.
Enligt siffror sammanställda av House of Commons Library röstade 17,4 miljoner människor för att lämna EU medan 16,1 miljoner stödde fortsatt medlemskap. Valdeltagandet uppgick till 72,2 procent. England och Wales röstade för brexit, medan Skottland och Nordirland stödde fortsatt medlemskap i blocket.
Dessa motsatta utfall fortsätter att påverka den politiska debatten i dag, särskilt kring unionens framtid och relationen mellan Westminster och de självstyrande nationerna.
För Dimbleby väckte folkomröstningen bredare frågor om hur ett så splittrat resultat kunde tolkas som ett enda nationellt besked. Uttrycket ”det brittiska folket” bar en enorm symbolisk tyngd under valnatten, men röstkartan visade en mer komplex verklighet.
Den ekonomiska domen är fortfarande omstridd
Brexits långsiktiga effekter är fortfarande föremål för politisk oenighet, men officiella institutioner fortsätter att utvärdera konsekvenserna.
Office for Budget Responsibility utgår från att Storbritanniens handelsrelation med EU efter brexit kommer att minska den långsiktiga produktiviteten med 4 procent jämfört med om landet hade stannat kvar i unionen.
Brexitanhängare menar att fördelar som större regulatorisk flexibilitet, kontroll över invandringspolitiken och självständiga handelsavtal bör bedömas över en längre tidsperiod. Kritiker invänder att många av de ekonomiska vinster som utlovades under folkomröstningen ännu inte har blivit verklighet.
Dimblebys egen bedömning är tydlig. Han anser att en konstitutionell fråga av denna dignitet borde ha avgjorts genom parlamentet och allmänna val snarare än genom en enskild folkomröstningskampanj.
Ett decennium efter omröstningen är brexit fortfarande ett av de mest betydelsefulla politiska besluten i modern brittisk historia. De argument som drev folkomröstningen har inte försvunnit. I stället fortsätter de att forma debatten om ekonomiska resultat, invandring, suveränitet och Storbritanniens roll i världen.
Källor: The Independent, UK Parliament House of Commons Library, Office for Budget Responsibility
