Professorer befarar att AI får studenter att glömma hur man tänker

Till en början verkade problemet välbekant: Studenter lämnade in arbeten som egentligen inte var deras egna. Universiteten svarade med uppdaterade kursplaner, verktyg för att upptäcka AI-användning, regler om redovisning av AI-användning och nya examinationsformer.

Men frågan har snabbt vuxit bortom fusk. Den svårare frågan är vad högskolor och universitet fortfarande förväntar sig att studenter ska öva på själva när programvara kan producera välformulerade svar på några sekunder.

I The New York Times hävdar Anastasia Berg, professor i filosofi vid University of California, Irvine, att även grundläggande användning av AI kan skada studenter eftersom skrivande inte bara är ett sätt att visa upp kunskap.

I The Point närmar sig Megan Fritts, professor i filosofi vid University of Arkansas at Little Rock, krisen från insidan av universitetens AI-kommittéer, där debatten handlar mindre om enskilda regelbrott och mer om vad högre utbildning egentligen försöker skydda.

Problemet i klassrummet är konkret

Berg skriver att många studenter på en stor grundkurs verkade ha använt AI i strid med hennes riktlinjer när de genomförde sina avslutande hemtentor. Misstaget blev synligt eftersom uppgiften handlade om nyare filosofisk forskning, medan vissa AI-stödda svar gled över till medeltida teologi med liknande titlar men utan koppling till kursinnehållet.

Exemplet visar både verktygets svagheter och dess lockelse. AI kan få studentarbeten att framstå som fullständiga samtidigt som de kopplas loss från kursen, den tilldelade litteraturen och studentens egen förståelse.

Vid Fritts universitet har kommittéer diskuterat AI-detektorer, överklaganden, formuleringar i kursplaner, Grammarly, likvärdighet, miljöfrågor och utformningen av examinationer.

Hennes poäng är att dessa diskussioner ofta kretsar kring rutiner och processer. De handlar om hur AI ska hanteras, men inte alltid om vilka förluster universiteten är beredda att acceptera.

Skrivande är mer än en slutprodukt

Den starkaste varningen från båda professorerna är att universiteten riskerar att förväxla slutprodukten med själva utbildningen.

Om syftet med en skrivuppgift bara är en välskriven uppsats framstår AI som en effektiv genväg. Den kan skriva ett utkast till ett stycke, strukturera ett svar, förbättra klumpiga formuleringar och efterlikna ett självsäkert språk. Men Berg menar att värdet ligger i studentens egen arbetsprocess: förvirringen, omarbetningarna, de misslyckade formuleringarna och den gradvisa klargöringen.

Ett ofärdigt stycke kan avslöja en student som försöker förstå något. Ett mer polerat AI-genererat stycke kan dölja att den processen aldrig ägt rum.

Fritts för ett närbesläktat, men mer institutionellt, resonemang. Hon menar att humanistiska institutioner inte kan försvara sin existens enbart genom att säga att de producerar uppsatser, argument, dikter eller presentationer.

Om dessa produkter är hela poängen kommer AI att framstå som ett hot mot dem – eller som en ersättning för dem. Om syftet i stället är människors bildning och utveckling kan processen inte läggas ut på AI utan att kursen i grunden förändras.

Universiteten försöker komma ikapp

Universitetens bredare respons har varit ojämn eftersom AI utvecklas snabbare än den akademiska styrningen. Många lärosäten har inrättat kommittéer, arbetsgrupper och vägledande dokument.

Vissa uppmuntrar reflektionsloggar om AI-användning eller kräver att studenter förklarar hur ett AI-verktyg har använts. Andra satsar på muntliga examinationer, skrivuppgifter i klassrummet, stegvisa utkast eller bedömning genom seminariediskussioner.

Dessa åtgärder är praktiska, men de avslöjar också en osäkerhet. En policy om redovisning av AI-användning utgår från att AI kan tillåtas så länge användningen dokumenteras. Krav på skrivande i klassrummet utgår från att vissa uppgifter måste genomföras utan hjälpmedel. Ett system som bygger på AI-detektorer utgår från att det huvudsakliga problemet är kontroll och efterlevnad.

Fritts essä visar hur svårt det har blivit att nå samsyn, även bland personer som bryr sig djupt om undervisning.

Vissa lärare vill förbereda studenter för arbetsplatser där AI kommer att vara en självklarhet. Andra anser att klassrummet bör vara en av få platser där studenter får öva utan automatiserat stöd.

Humaniora står inför ett skarpare prov

Debatten är särskilt intensiv inom humaniora eftersom dessa ämnen redan är pressade att motivera sitt värde. Litteratur, filosofi, historia och närliggande discipliner försvaras ofta med praktiska argument: att de lär ut kommunikation, tolkning, analys och argumentation.

AI komplicerar det försvaret genom att producera texter som liknar resultaten av dessa färdigheter. Den kan sammanfatta en dikt, beskriva en filosofisk ståndpunkt, skriva ett utkast till en historisk jämförelse eller generera ett diskussionsinlägg. För administratörer med fokus på effektivitet kan det framstå som ett argument för att integrera tekniken ännu djupare.

Fritts varnar för att ett sådant produktfokuserat synsätt gör humaniora sårbart. Om syftet enbart är att producera godtagbara skriftliga arbeten kommer snabbare artificiell produktion alltid att vara lockande.

Men om syftet är att hjälpa studenter att utvecklas till människor med förmåga till eget uttryck och omdöme räcker inte slutprodukten i sig.

Vissa miljöer kan behöva striktare regler

Ett seriöst svar från universiteten kräver inte att man låtsas att AI kommer att försvinna. Studenter kommer att använda tekniken utanför klassrummet, och många arbetsplatser kommer att förvänta sig att de behärskar den. Det finns också berättigade frågor om tillgång, stöd för personer med funktionsnedsättning, språkbarriärer och yrkesförberedelser.

Men att acceptera att AI existerar är inte samma sak som att tillåta den överallt. Utbildning har alltid byggt på skyddade former av övning. Studenter löser problem innan de får se facit. De diskuterar böcker innan de läser sammanfattningar. De skriver utkast, reviderar och försvarar sina ståndpunkter innan de får veta vad en expert anser.

Därför kan vissa kurser behöva tydliga begränsningar, särskilt när syftet är att utveckla studentens egen språkliga förmåga. Ett humanistiskt klassrum kan undervisa om AI, analysera AI och kritiskt granska AI utan att låta tekniken ersätta studentens första möte med en text eller en idé.

Den praktiska utmaningen handlar om ärlighet. Universiteten bör inte hylla kritiskt tänkande samtidigt som de tillåter studenter att hoppa över de övningar som bygger upp det.

Frågan är inte om AI kan skriva. Det kan den. Frågan är om studenter fortfarande kan lära sig när skrivandet blir valfritt.

Källor: The New York Times, The Point