Ida Hansson
Många njuter av sitt kaffe men stannar ändå innan koppen är tom.
Oavsett storlek, styrka eller tillfälle blir den sista klunken kvar. Det kan verka som en obetydlig vana, men enligt psykologiska resonemang finns det en förklaring.
Fenomenet delas av fler än man tror och handlar inte nödvändigtvis om smak eller mättnad. I stället pekar experter på hur hjärnan reagerar på subtila förändringar i slutet av drycken.
En vardaglig reflex
Enligt El Economista har farmaceuten Elena Monje, som driver ett populärvetenskapligt konto i sociala medier, lyft fram en möjlig förklaring till beteendet.
Hon menar att motviljan mot den sista klunken sällan har med kaffe i sig att göra.
I stället uppstår obehaget i slutet, när dryckens egenskaper förändras. Små skillnader i temperatur, konsistens eller närvaron av minimala partiklar kan påverka hur upplevelsen känns i munnen.
När hjärnan säger stopp
Filtrerade drycker som kaffe kan innehålla små rester eller ha en något annorlunda densitet i botten av koppen. För de flesta är det knappt märkbart, men för vissa räcker det för att skapa en oväntad sensorisk signal.
Enligt beteendepsykologiska tolkningar reagerar hjärnan snabbt på sådana förändringar.
Utan att vi aktivt reflekterar över det kan signalen tolkas som något potentiellt obehagligt, vilket leder till att vi instinktivt avstår från att dricka upp.
En skyddsmekanism
Beteendet kopplas till en grundläggande mänsklig reflex: aversion mot äckel. Det är en evolutionär mekanism som hjälper människor att undvika ämnen som kan vara förorenade eller oönskade.
Denna reaktion behöver inte vara medveten. Hjärnan fattar beslutet snabbt, baserat på tidigare erfarenheter och kroppens skyddssystem, snarare än på rationell analys.
Inget att oroa sig för
Att lämna lite kaffe kvar betyder inte att något är fel. Det handlar varken om fobi, störning eller bristande uppskattning av drycken.
För vissa märks förändringen inte alls, för andra blir den tillräcklig för att sätta en gräns.
Enligt El Economista ses detta som ett normalt vardagsbeteende. Det speglar hur olika människor uppfattar och bearbetar sensoriska intryck, och behöver varken korrigeras eller förklaras bort.
Källa: El Economista
