Kenneth Glad
Mer än 50 år efter att en sex dagar lång belägring i Sverige gav upphov till begreppet granskas historien bakom det nu på nytt, med större fokus på vem som formade berättelsen.
Ett psykologiskt begrepp som återkommer i kriminalrapportering, rättssalar och populärkultur utsätts för förnyad granskning. ”Stockholmsyndromet” behandlas ofta som ett etablerat faktum, men forskare och överlevande fortsätter att ifrågasätta om det någonsin haft en vetenskaplig grund.
Uttrycket används ofta för att förklara varför offer tycks sympatisera med sina fångvaktare, bland annat i juridiska försvarsargument och i medierapportering om övergrepp. Trots denna spridning har det aldrig formellt erkänts i ledande psykiatriska diagnosmanualer.
I sin bok See What You Made Me Do hävdar journalisten Jess Hill att begreppet fick inflytande utan kliniska belägg och i hög grad drevs av tolkningar snarare än forskning. Dess auktoritet, menar hon, bygger mer på upprepning än på bevis.
Beth Collier, som skriver i sitt Substack-nyhetsbrev Curious Minds, beskriver hur idén spreds utanför Sverige. Hon rapporterar att New York-polisen och psykologen Dr Harvey Schlossberg främjade begreppet inom amerikansk brottsbekämpning för att hjälpa poliser att tolka gisslansituationer, varefter det spreds genom FBI:s utbildningsprogram.
Skepsis uppstod tidigt. I sin bok Six Days in August noterar historikern David King att kritiker en gång beskrev det som ”skräpvetenskap som utger sig för att vara etablerad forskning”.
Gisslanförhandlaren Dr James Alvarez, som citeras i samma bok, sade: ”Jag har aldrig sett det i praktiken.” Det är en rättfram bedömning som fortfarande väger tungt.
Vad som hände i Stockholm
Begreppet har sitt ursprung i ett bankrån i Stockholm i augusti 1973, då Jan-Erik Olsson gick in på en bank, avlossade skott och deklarerade: ”Nu börjar festen!” Fyra personer, däribland den 23-åriga Kristin Enmark, hölls som gisslan under den sex dagar långa belägringen.
Tidiga tolkningar från polis och medier fokuserade på vad de uppfattade som ett ovanligt band mellan gärningsmän och gisslan. Senare skildringar tyder på något mer komplext.
”Jag trodde att en galning hade kommit in i mitt liv”, sade Enmark till The New Yorker 1974.
Enligt Colliers rapportering bidrog Clark Olofsson, en medbrottsling som polisen förde in i banken, till att stabilisera situationen. Hon skriver att han lugnade gisslan, lättade på deras bindningar och sade till journalister: ”Jag står på de stackars flickornas sida.”
Gisslan beskrev senare små handlingar som minskade rädslan. Elisabeth Oldgren sade: ”De har varit riktiga gentlemän mot oss”, en kommentar som rapporterades brett vid tiden.
Misstron mot myndigheterna växte också. I ett inspelat samtal som citeras av ABC News sade Enmark till statsminister Olof Palme: ”Jag är mycket besviken. Jag tycker att ni sitter där och spelar schack med våra liv.” Hon varnade för att hon fruktade att polisens agerande kunde bli dödligt.
En etikett som formade uppfattningen
Dessa ögonblick blev grunden för en bredare teori. Psykiatern Nils Bejerot, som rådgav polisen men aldrig intervjuade gisslan, myntade det som kom att kallas Stockholmsyndromet.
De inblandade ifrågasatte den tolkningen. Sven Säfström avfärdade spekulationer om övergrepp och sade: ”Det fanns ingen intim relation.”
Enmark har konsekvent sagt att hennes agerande handlade om överlevnad. ”Det är omöjligt att föreställa sig hur det känns att vara under dödshot”, sade hon flera år senare.
Och ändå levde etiketten vidare.
Som både Hill och King på olika sätt antyder består begreppet eftersom det erbjuder en enkel förklaring till ett beteende som är betydligt mer komplext.
Dess fortsatta användning i medier och rättsliga sammanhang väcker en svårare fråga: När offer agerar på oväntade sätt, försöker vi förstå dem – eller tvingar vi in deras erfarenheter i en berättelse som aldrig riktigt varit korrekt?
Källor: ABC News, Curious Minds (Substack) av Beth Collier, See What You Made Me Do av Jess Hill, Six Days in August av David King
