Ida Hansson
Forskare studerar nu de sällsynta fallen, där allt från skräckfilmer till verkliga hot misslyckas med att väcka reaktionen – och där en genetisk sjukdom avslöjar hjärnans dolda rädslobanor.
Rädsla är en känsla som i grunden skyddar oss, men för vissa människor är den helt frånvarande. Patienter med Urbach-Wiethe-sjukdom – en genetisk åkomma som endast omkring 400 personer i världen diagnostiserats med – saknar förmågan att känna rädsla när amygdalan i hjärnan förstörs.
Ett av de mest kända fallen är patienten kallad ”SM”, som sedan 1980-talet studerats vid University of Iowa. Forskaren Justin Feinstein försökte i början av 2000-talet, som doktorand, hitta sätt att skrämma henne, rapporterar BBC.
”Vi visade henne alla skräckfilmer vi kunde hitta,” berättar han. Men varken Blair Witch Project, Arachnophobia, The Shining eller När lammen tystnar gjorde någon skillnad. Inte ens ett besök på det ökända Waverley Hills Sanatorium fick henne att reagera.
”Vi utsatte henne för verkliga hot som ormar och spindlar. Men hon visade inte bara en tydlig brist på rädsla – hon kunde inte låta bli att närma sig dem,” säger Feinstein. ”Hon hade en nästan överväldigande nyfikenhet att röra vid och interagera med olika djur.”
Hos SM förstördes amygdalan av sjukdomen, och hennes förmåga att känna rädsla försvann. ”Det anmärkningsvärda är att det är specifikt för rädsla – hennes förmåga att uppleva andra känslor som glädje, ilska eller sorg är i stort sett intakt,” säger Feinstein.
Men trots detta finns det undantag. När SM fick andas in koldioxid drabbades hon av ett fullskaligt panikanfall – det mest intensiva hon någonsin känt. Två andra patienter med liknande hjärnskador reagerade på samma sätt. Feinstein menar att detta tyder på två olika rädslobanor i hjärnan: externa hot som rovdjur och inbrottstjuvar bearbetas via amygdalan, medan interna hot som höga koldioxidnivåer aktiverar hjärnstammen och kan skapa panik.
Patienten SM har också visat en avvikande social förmåga. Hon tolkar inte rädda ansiktsuttryck och har svårt att avgöra vem hon bör undvika. ”Hon tenderar att närma sig människor hon borde undvika, och har hamnat i stora problem på grund av sin oförmåga att känna av andras pålitlighet,” säger Feinstein.
Alexander Shackman, professor i psykologi vid University of Maryland, har dessutom visat att SM:s ”komfortavstånd” till främlingar är hälften så långt som hos kontrollpersoner: ”Personer med skador på amygdalan kan stå näsa mot näsa med relativt okända personer – något som friska personer aldrig skulle göra.”
Även om SM är det mest kända exemplet, finns fler berättelser. Britten Jordy Cernik fick sina binjurar bortopererade på grund av Cushings syndrom. Behandlingen lindrade ångesten men tog också bort förmågan att känna rädsla. Han upptäckte det på en berg-och-dalbana i Disneyland 2012 och har sedan dess hoppat fallskärm, åkt linbana från Tyne Bridge och firat sig nerför The Shard i London – allt utan att pulsen steg.
Forskarna betonar att SM:s fall är unikt eftersom hennes amygdala nästan helt förstörts medan andra delar av hjärnan är intakta. Samtidigt kan liknande skador påverka människor olika beroende på när i livet de inträffar.
